Nu funkar det

..men bara i TV:n i vardagsrummet.
Fantastiskt.
Verkligen

Så funkar inte skiten

när vi väl pluggar in här hemma!!!!!!!!!!!!
Teknik ska ju bara funka, speciellt när den har kostat extremt mycket pengar.
Nästa gång får allt maken beama iväg sig till outer space.
Jag går INTE dit igen.

Teknikfreak

I dag blev jag skickad till en teknikaffär för att hämta vår, i vårt tycke, trasiga Wii.
Det var som att ha blivit beamad upp i en annan dimension.
Liksom, "beam me up Scotty" (Star Trek för er som inte har valt att gifta er med ett science fiction-freak).....och där stod jag plötsligt.
Allas blickar vändes mot mig och jag kunde riktigt känna den tysta frågan som ställdes i deras huvuden (telepati kanske, vad vet jag, jag befann ju mig i en annan dimension): Vad faan gör HON här?????

Till slut blev det min tur och jag stegade fram med mitt papper och mina kablar i högsta hugg och försökte förklara att de hade bett oss att ta med kablarna eftersom det, i deras tycke, inte var något fel på boxen.
Detta ledde till att jag fick förmånen att äntra lejonets kula och gå in bakom disken.
Där sitter ett antal människor och pillar med hårddiskar och annat som skulle ge mig panik bara någon bad mig att ta en titt på det.
Killen testar kablar och Wii och konstaterar att det funkar.
Sen kollar han på mig och frågar, samtidigt som han något överpedagogiskt pekar på TV-skärmen "har du kollat att du använder dig av rätt TV-ingång? Du vet, man måste använda olika ingångar, en för TV, en för Wii....".
Jahapp.
Det har jag.
Och det försöker jag förklara, men han har redan slutat att lyssna.

Som slutkläm kan jag bara konstatera att de från början har sorterat in mig i blond-och-korkad-facket liksom jag, redan när jag beamades in genom dörren, på en gång konstaterade att de hade Urkel-jeans och svår akne på grund av ett för stillasittande leverne framför datorerna med Jolt Cola och pizza som enda näringsämne.

Fy på oss.

Att man aldrig lär sig....

....att man inte ska ha middag på en fredag.
Jag vet ju hur det kommer att bli!
Efter middagsracet (trerätters italien-inspirerat) kommer jag att sjunka ner som en slapp säl i soffan med mitt glas med rödvin (redan efter ordet soffa förstår ju vem som helst att det är dödsdömt) och trots två starka macchiato kommer jag att börja klippa med ögonen eftersom linserna, på något magiskt sätt har förvandlats till sandpapper.

Skulle jobba hemifrån och hurrade inombords eftersom det kan betyda i alla fall en timmes sovmorgon.
Men nej.
ELECTROLUX skulle ju komma.
Mellan 07.00 och 08.00.
Klockan 06.55 snubblade jag ur sängen och in i duschen.
Klockan 07.02 ringde det på dörren och jag uppenbarar mig iklädd min rosa frottébadrock, en blå handduk på huvudet och väldigt oborstade tänder.
Utan linser, så jag såg dessutom bara konturerna av servicekvinnan.

Hon ville ta vår spishäll och istället förse oss med två kokplattor.
Vi ska ha gäster i kväll.
Stackars servicekvinnan fick gå med oförättat ärende.

Uthållighet är alltings moder

Att barn kan konsten att förhandla är redan vida känt.
Min yngsta bestämde sig dock plötsligt för en strategi-switch denna gråa eftermiddag.

Hon började lite förhoppningsfullt med att be om en glass på väg hem från dagmamman.
Eftersom det snart är helg (men kom igen då! Give a mother a break!) så gav jag ett jakande svar.
Väl framme hos morfar som suttit barnvakt åt den förkylda 7-åringen stod hon plötsligt inför ändrade förhållanden.
Morfar erbjöd kanelsnäckor.
Jag erbjöd ett val.
Kanelsnäckor eller glass, varvid det mest tillgängliga valdes dvs kanelsnäckorna.
Med en snäcka i vardera handen klev vi ut på gatan.
Efter ca 10 meter och 2 bullar mindre tyckte den yngsta att hon nog hade ändrat sig, hon ville välja glassen.
Tough luck, tyckte den hårda modern och tryckte vagnen framför sig något snabbare än vanligt (7-åringen småsprang intill), dock ännu ej medveten om vad som komma skulle.
När den yngsta hade fattat att loppet var kört la hon in högsta växeln.

Det var ingen liten protest som hon stillsamt la in, nej, snarare ett vrål från botten av hennes gutturala trakter.
Tårarna sprutade, folk stirrade, mamman pressade på, högröd i ansiktet.
Dottern gav inte upp utan gav, med hjälp av sina sista krafter, upp ett bröööööööööööööööööl som varade tills overallen var av och händerna tvättade.

Trött?
Ja, lite.

Jag har inte bröstcancer!

Men att göra mammografi var ett kapitel för sig.
Mina stackars titties, undrar just hur många blodkärl som spontansprängdes under trycket av plexiglaset?
Snacka om att uttrycket blåtutte får en ny dimension...

Efter ett besök hos optikern..

...så stod det klart att min syn har blivit....bättre!
Hormonförändringar tyckte optikern.
Jo, jag har märkt det.
Efter att jag i sju år har haft förmågan att kunna vräka i mig precis vad jag vill utan att så mycket som ett ynka gram har lyckats klamra sig fast på min spetiga kropp är det back to basic så att säga.
Inget mer frossande när barnen har gått och lagt sig.
Inget mer gotta sig när jag tar sjätte muffinsen för dagen och mannen sorgset hänger med huvudet och kvider att han måste träna.
Det är bara att bita i det sura äpplet.
Bokstavligen talat.

Men jag har i alla fall ingen huvudvärk.