Realisationsrysningar

Har försökt mig på ett rea-race men har åter blivit besviken.
Det är inte värt den ångest som rean skapar hos mig, att köpa ett par (oftast framrotade ur lagret-av-det-som-ingen-tidigare-ville-köpa) klädesplagg kanske ett par hundralappar billigare.

Människor blir som besatta, vi har alla en Gollum på lut, mer än beredd att serva sin Master och använda alla medel för att komma över de påstådda fynden "We waaaaants it".......
De sliter och river i kläderna, hänger inte tillbaka dem utan kastar dem helt sonika över klädstängerna om stycket inte passar.
Någon annan kan ju hinna före till nästa klädkap.
Desperata ögon flackar runt i butikerna "det är väl ingen härinne som gör ett bättre fynd än jag?".
Har du otur kan du oväntat få en armbåge i sidan "Du trampar in på mitt revir" och ett ögonkast som gör att du tror att du ska träffas av blixten och klyvas på mitten.

Jag flydde.
Unnade mig i stället en svindyr ansiktskräm som kanske kan väga upp det faktum att jag bär kläder anno 1999.
Får alltså i stället hoppas på att min rynkfria rosiga nuna kan muntra upp mina medmänniskor på nyårsfesten.
Och så ett par glas Champagne och några tomtebloss på det.....
Gott Nytt År!

??????????

Jag ska jobba idag!
Känns helt overkligt.
Kidsen sover och det är alldeles tyst i lägenheten.
Jag äter frukost i lugn och ro.
Också helt overkligt.

Pervomän

Varför denna fixering vid perversa män i juletid?

I går lyckades jag ta mig igenom Ingmar Bergmans 5-timmars-epos "Fanny och Alexander!" vilket var en fantastiskt upplevelse.

Det som dock ger mig huvudbry är överseendet med de äldre (enligt mig) något perversa män som sprider sin säd för vinden bland alltför unga kvinnor, samtidigt som detta tillåts av den äkta frun i fråga, som dessutom enligt en annan karaktär "är förnuftig nog att förstå Gustav Adolfs översexualitet".

Samma kväll ser jag i SVT:s något översexuella drama "Selma" hur gifta män kan tafsa kvinnor på brösten och dra över dem både fram- och baklänges utan vidare reprimand, medans kvinnor inte ens är tillåtna att bekänna att de överhuvudtaget besitter något som kallas för sexualitet.
Det vill säga, om det inte involverar en man.

Ursäkta mig, men är detta månne ett generellt önsketänkande bland er män?
Att äta kakan och ändå ha den kvar?
Well, keep on dreaming boy, detta är något som är få förunnat, och varför inte en kvinna för omväxlings skull?

Fåfängans fyverkeri

Har unnat mig 3 timmar hos frisören idag.
Behöver jag säga något mer?
Alla föräldrar med barn förstår lyxen i det hela.
När jag kom hem fick jag rosor av min äkta hälft, som nu spelar TV-spel med barnen och låter sin fru surfa i fred.
Kan dagen bli mer fulländad?
Skulle inte tro det.

Varning utfärdad

Jag och maken köper oss lite tid då och då.
Vi sätter barnen framför deras dator och låter dem gå lös på spelo.com.
Spelo är en sajt som samlar en sjuk mängd spel från hela världen, vilket utan problem kan hålla våra kids sysselsatta i gott och väl en timme eller mer.

Allt var frid och fröjd tills jag en dag tills jag en dag, mitt i julstöket hör följande rader strömma ut ur barnens rum:
"Took a ride in my truck, bitches got to......."
Antar att alla kan gissa vad som rimmar på truck.

Jag älgar in i barnens rum och skriker hysteriskt att det är FULA FULA ord och att de ABSOLUT ALDRIG MER FÅR GÅ IN PÅ DET DÄR SPELET IGEN varpå den äldsta gärna vill veta vilka fula ord vi pratar om.
Den yngsta fattar ingenting utan skriker i stället upphetsat att "DET KOMMER BLOD NÄR JAG KÖR PÅ FLICKORNA!!!!" och förvirringen är total.

Till tjejernas stora glädje är det numera tillåtet att spela dataspel med dörren öppen och ljudet på.
De har dock inte förstått att det är för att polismamman ska kunna höra ett eventuellt rappande á la Snoop och abrupt göra slut på det roliga.

Första gången vi väcktes var klockan 04.00.
Den äldsta irrade runt och mumlade om att "det är ju julafton i dag".
Polismamman vacklade ur sängen och haffade den äldsta på väg mot granen och julklapparna.
Den äldsta blev eskorterad tillbaka till sin säng.

Klockan 06.00 var det så dags igen.
Denna gång hade polismamman inte en chans.
Dottern fick följa med in i den stora sängen där hon inte somnade om, väckte sin lillasyster och slutligen fick sina föräldrar att kapitulera inför ett uppstigande i ottan.

Ni undrar kanske hur det gick med Tomten?
Han kom
Han såg
Han segrade

En riktigt God Jul till er alla!

Glömde att....

....hon även besudlade en av våra fleecefiltar med en bläckpenna, men det var lite mer av tidig kubism involverat där.
Ett som är säkert är i alla fall att filten i fråga aldrig kommer att bli sig lik igen.

God Jul!

Granen står så grön och grann i stugan!

Julefrid, julefrid eller?........

Vi har redan hunnit med ett antal smärre katastrofer.
Det är främst den yngsta som står som står för fiolerna.
Förutom att ha plundrat sin chokladkalender så har hon gjort sig skyldig till följande:

Obemärkt knyckt en silverkula från granen för att (i skydd av sitt rum) slita av "hängaren" och sedan upprepade gånger slå på kulan med handflatan tills det som man kan förvänta sig händer. Kulan sprängs i tusentals (eller snarare tiotusentals) bitar och sprids likt löv för vinden över precis hela rummet och borrar ner sig i den tjocka mattan.

Snott den förbjudna märkpennan ur kökslådan och gjort en Picasso på en av våra icke-billiga assietter. De tre gubbarna (från pepparkakeland) log hånfullt mot mig när jag, utrustad med scotch brite och diskmedel försökte gnugga ren tallriken till sitt ursprungliga skick.

Det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag sätter foten i paltsmeten och blir inlåst på dass ihärdigt skrikandes Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeemil, FÖRGRÖMMADE ONGE, medans den yngsta håller Tabberas med all julmat.

Ska det bli städat och fixat idag?

Frågan med stort F.

Ni undrar varför?

1. Två gånger har de inte kommit alls på grund av "förseningar" (behöver jag ens nämna att de inte har brytt sig om att kontakta oss)

2. De har slagit sönder en skål utan att tala om det

3. En gång har de bokat om tiden pga sjukdom.

De bad mig bekräfta, vilket jag försökte.

Det visade sig dock inte vara helt lätt eftersom de inte svarade i telefonen.

De svarade ej heller på det mail jag skickade, där jag både bekräftade dag och specifikt bad om att denna gång få veta vilken tid de skulle komma.

Det är ju inte så att man har något speciellt att göra i köket så här dan före dan före dopparedan.....eller?

Jag står i alla fall inte så gärna med mjöl och jäst upp till armbågarna alternativt halvnaken rullandes mozartkulor när de plötsligt öppnar dörren och ska börja städa.

När jag ringde och påpekade detta (man kan lugnt säga att citronen rann ur mungiporna på mig under samtalet) menade de att allt var ett missförstånd mellan två kolleger.

Många missförstånd blir'e......

Ett till, och vi säger upp avtalet och ser till att det blir städat och fixat av någon annan.
Hör ni det?
Basta!

Frysfasoner

Man tänker sig att man vill sälja fryst smördeg, färdig för ugnen, dvs kavlad.
Sedan tänker man att tvåpack brukar tas väl emot av konsumenten.
Sedan slutar man att tänka.

När jag öppnar paketet sitter smördegsullarna ihop.
Det värsta av allt är att det inte är en slump.
Nej, man har rullat ut en bit av den ena och lagt den andra ovanpå (tro mig, det är det andra paketet jag har öppnat från samma leverantör).
VARFÖR????
Vem tänkte för långt, alternativt inte alls?
Alla som har försökt vet att det är mission impossible att dela på två frysta smördegsark och hur ofta tänker man: jag ska ju göra paj, så det är lika bra att jag gör två samtidigt....???

Jag bara frågar
Kom och skriv mig det på näsan
Den som våååååååååååååååågar

Man vet aldrig vad man har förrän man saknar det

Ha!
Smak- och luktsinne är tillbaka.
Det BLIR jul trots allt!
Hoppet tändes när jag tog en riktigt varm rykande glögg i går.
När jag lyckades urskilja smaken av nejlika förstod jag att detta var nyckeln till framgång.
Jag tog en till.
Och en till.
Det kan rekommenderas.
I morse vaknade jag upp utan lock för öronen och röst som en kraxande skata (kan tilläggas att mitt utseende har påminnt lite om en luggsliten skata de senaste dagarna).

Mer Glögg Åt Folket!

Apropå mannen med det stora skägget och de röda kläderna

Den äldsta är 7 år och tror fortfarande på tomten.
I skolan råder dock en ganska krass inställning bland hennes kamrater, som har passat på att försöka spräcka hennes drömmar både en och två gånger.
Men se där går de bet.

Den äldsta försvarar tomten med en passion som bara kan ha sitt ursprung i en 7-årings oskyldiga inre.
Maken (och jag för den delen) tycker att detta är enormt rörande och nu vill maken till varje pris bevara vår äldstas tro för i alla fall tre veckor till (vem hur lång tid det tar innan kidsen kastar sig över hennes oskyldiga inställning när det är back to school i januari) och det älskar jag honom för.

Någon som kanske inte blev lika förtjust var den blivande röde mannen (som inte har något skägg)....
Vid ett besök hos oss i går (varning för virus utfärdades per telefon, men det hindrar inte ett ungt par som ännu inte har sett dagisviruset i ögat) blev han varse att han var den utvalde som nu skulle klä ut sig till oigenkännlighet (beror lite på hur man ser det) UTAN ATT DEN ÄLDSTA SKULLE HA SÅ MYCKET SOM DEN MINSTA LILLA MISSTANKE OM ATT TOMTEN INTE FINNS!
Maken var i eld och lågor.
"Gå ut och köp ett stort skägg, vi betalar!"
"Du måste prata med en annan röst"
"Du förstår att det här är superviktigt??????!!!!"

Tomten i fråga hade redan börjat öva på Onkel Kostjas (ni minns väl "Trolltyg i Tomteskogen"? Annat vore bara en skam) ryska brytning men tyckte ännu inte att han var fulländad.
Tyvärr fick jag aldrig veta hur detta togs emot av äkta maken.
Synd, jag hade velat se och höra hans reaktion på Tomten-från-Nordpolen-med-rysk-brytning.

Själv ser jag fram emot detta fabulösa skådespel och kommer att dra de vanliga kommentarena:
"Är tomten trött?" och
"Vill tomten ha lite gröt (men förstör inte skägget för faan)?" eller
"Flickor, gå nu och sätt er i knät på tomten så att mamma får ta en bild (hur sjukt låter inte det?) och så tänkte jag avsluta med ett rungande
"Har inte tomten blivit lite tjock om magen?" och förmodligen för alltid ruinera framtida chanser om en favorit i repris nästa år.

God Jul!

Stiltje

Jag har inte skrivit på två veckor.
Det är inte nådigt i bloggosfären och förmodligen har alla mina trogna läsare tappat hoppet redan.
Efter tre veckors galet mycket jobb, sömnsvårigheter och skäll på barnen (vilket de i åtminstone i fem fall av tio egentligen inte förtjänade) som följd, tänkte jag att nu, NU är det snart semester.
Skulle jag inte ha tänkt.
För så fort jag gav min arma, utstressade kropp, chansen till lite vila så slog det till.
Med full kraft.
I onsdags smög sig smärtan i halsen på, följt av ett sprängande huvud, vulkanliknande förlopp, alla vet hur det känns.
Det är anledningen till mitt inlägg så här kl 5 på morgonen.
Jag funderar över huruvida jag skulle ha fortsatt att stressa över juldagarna eller om det var bättre att lägga sig platt innan mannen med en röda kostymen och det stora skägget kommer på besök?
Nu ska jag skriva inköpslistan till julbordet.

Have yourself a merry little christmas.......

Köttmarknaden still rules

Efter julbordet på East slog vi till på att gå vidare till Sturehof där jag inte har varit på 10 år.

Inget hade ändrats nämnvärt.
Det var fortfarande samma marknad.
Kolla in köttet, fälla någon plump, mindre intelligent kommentar för att få kontakt och sedan till slakt.

Spelet är påtagligt, man kan se det pågå i alla delar av lokalerna och i alla åldersgrupper.
Jag drabbades av en klassiker.
Behövde gå och pudra näsan och var tvungen att passera ett bord med fyra testosteronstinna grabbar.
De hade tidigare kollat in köttet, dvs synat mig uppifrån och ner, enligt en kollega som hade ögonen med sig, och jag kan inte påstå att det kändes kul att behöva gå förbi, själv.
Det är nämligen då det klassiska händer, ni känner säkert igen scenariot.
Jag närmar mig deras bord.
Det blir helt tyst.
Jag går förbi.
Asgarvet bryter lös.

Så jävla respektlöst!
Nu kanske det finns något köttstycke därute som tycker att det charmigt, och går igång på att bli utskrattad av fyra frustande machomän, men jag tillhör definitivt inte den kategorin.

Respekt!

East

Efter att, något skeptisk, ha gått ett julbord på East till mötes så har jag nu officiellt blivit omvänd.
Det asiatiska julbordet var outstanding.

Det nästan bästa med det hela är att maten inte lägger sig som en stor, fet, klump i magen och den ligger inte heller kvar där i x antal timmar efteråt, vilket svensk julmat tenderar att göra.
Det är så trist när man måste spara sig för att orka med dessertbordet.
Alternativt sparar man sig inte, äter ändå av julgotterna, och så ligger man där sedan, framför Kalle Anka som en annan överjäst lussebulle och har inte längre kraft hålla in magen innanför den åtsmitande julklänningen så att bilringen väller ut i sin fulla prakt.

Nu njöt vi av en buffé av sushi och sashimi, sedan två olika soppor (starka utav bara he...te, vilket brände ut ytterligare lite mer plats i magsäcken) och efter detta ett kombinerat förrätts- och varmrättsbord bestående av dumplings, tofu, kyckling, spett, teriyakilax...........

Och ÄNDÅ kunde jag ge mig hän min passion för efterrätter och sötsaker efter detta gastronomiska äventyr.
Den mest traditionella julbesatta tomtenissan har konverterat till Asiens härligheter.

Fast jag erkänner att det ändå är lite av en tradition att vara överjäst lussebulle på julafton.
Så passa er familj och släkt, bilringar kommer att pösa över, helt öppet och utan hämningar!

Tröööööööött.......

Ännu en dag hemma med jobb och barn.
Nu börjar de krya på sig, de små rackarna, och det märks på ljudnivån.
De är dock inte så friska att de kan gå till skola respektive dagmamma så det är bara att bita ihop eller bryta ihop.
Jag har gjort båda.

God natt

Twisted

Bakade precis kanelhjärtan och när jag bakar julkakor lyssnar jag på julmusik.
Punkt.
Sökte kort och gott på Christmas på Spotify och vips flödade julmusiken utan ansträngning ut ur mina fantastiska lap top-högtalare.
Bäst som jag står där hör jag tonerna av "Do they know it's christmas", en låt som alla 70-talister torde ha matats med till leda under ett antal jular samt erhållit som singel i julklapp åtminstone en gång under sina yngre år.

Plötsligt slår det mig att jag och min kompis genom vått och torrt, brukade mima till just den där låten, i våra rosa flickrum, framför våra så kallade spegelväggar från IKEA (hon hade dessutom en skivspelare på sitt rum, vilket var lyx vid tidpunkten).

Detta scenario involverade även vår dåvarande kärlek till två av de medverkande artisterna.
Min kompis var otroligt förälskad i George Michael och jag i Boy George.
Här kan man snacka om ouppnåelig kärlek.
Först och främst går vi och slösar vår ungdomsförälskelse på en världsartist och som grädden på moset så visar det sig så småningom att bägge två är bisexuella!
Mer ouppnåeligt kan det liksom inte bli.

Måste tillstå att min kompis låg lite bättre till där, George Michael är ju i alla fall snygg och hade då ännu inte tagit klivet ut ur garderoben.
Jag däremot, lät tydligen inte petitesser som smink och bisexualitet stoppa mig, vad nu det kan säga om mig??????????

Tur att det är så himla länge sedan att det kan falla under rubriken "Ungdomssynder".
Ty dessa bliver alltid förlåtna, ja , tack och amen.

Tortyr

Eftersom den yngsta och den äldsta fortfarande har feber så jobbar jag hemifrån idag.

Sitter vid köksbordet och efter att i ca 20 minuter, oupphörligen, har fått dras med ett "dunk, dunk, dunk, dunk, dunk" så rasar jag in i kidsens rum och vrålar att nu får de ta mig 17 sluta att slå hälarna i soffan.
Det är bara det att båda två sitter som ljus på en madrass under ett täcke och spelar UNO.
De tittar oförstående på mig och bedyrar enträget sin oskuld.
Jag skäms.

Det är svårt att hålla på med siffror och bokslut när någon dunkar i ens tak.
Nu har denne någon för övrigt ökat frekvensen av antal dunk i minuten, vilket inte direkt gör det lättare att koncentrera sig.

Råkar dessutom veta vem grannen ovanpå är, och har liiiiite svårt att förstå att denna försiktiga och dessutom mycket trevliga dam runt 60 år plötsligt skulle få för sig att prova på att dunka rytmer i parketten.

Kan kallt konstatera att jag längtar till kontoret.

38 och 39 grader celsius....

....steg upp före oss sega päron.

Tillsammans hade de skapat en adventsfrukost värdig en kung.
Detta involverade även en del stolskrap på vårt relativt nya ekgolv.
Jag hörde detta tydligt genom den stängda sovrumsdörren vilket inte bådade så gott.

Allt var dock förlåtet när jag kom upp och såg två tindrande ögonpar i bästa Jenny Nyström-jul-anda (att de har mörka ringar och är så där feberglansiga kan vi försöka att bortse ifrån).

Klockan elva ska jag och maken på brunch.
Tyvärr var jag tvungen att trycka i mig 2 gifflar under nära militärisk övervakning av den äldsta och yngsta så nu kommer mitt matintag dessvärre att vara limiterat fram tills i eftermiddag.
Jag som brukar vara så BRA på att frossa just brunch.
Känns inte som om mitt frossande kommer att komma till sin rätt idag.

Men vi får komma ut och umgås.
Med andra vuxna.
Tack mormor!

Nu sitter ni alla där...

....på er middagar och skrattar och glammar, dricker vin och berättar tokiga anekdoter för varandra.
Själv sitter jag i soffan och slözappar så att fjärrkontrollen glöder och snart börjar ryka.
Min äkta hälft spelar WoW (World of Worldcraft, dataspel, för er lyckligt oinvigda), med ljudet på vilket innebär en hel del "Poff, slash, bang, crash".
Ett något störande moment i mitt zappande.
Att han dessutom är helt okontaktbar under tiden gör det hela inte mycket charmigare.

Nä, ja e inte bitter.....

39,7

39,7 grader celsius satte P för en trevlig middag vi skulle på i kväll.
Den yngsta är skyldig.
Det tar inte slut helt enkelt.
Åhhhhhh jag måste ha reeeeeeetat gudarna, måste gjort nå't feeeeeeeeeel.......

/Regn hos mig

Rockin' around the christmas tree

Jag vet att det inte är december ännu men tro mig, jag har varit DUKTIG detta år min strävan att inte trötta ut familjen med jingle bells i alla dess former innan ens första advent har gjort entré.
I morse satte jag på första julplattan på Spotify (I lööööööööööv Spotify som har öppnat gränserna till ett gränslöst land av julmusik).
En riktig klassiker där Sinatra sjunger gammaldags julsånger som drar mig tillbaka till en tid då den första snön föll i november och faktiskt låg kvar tills dess vintern ansågs som överstånden.

Funderar på om jag ska klä vårafönsterkarmar med fetvadd för att få den rätta julkänslan i år?
Men sedan vi flyttade har vi så förbaskat många och framförallt stora fönster så det spricker nog redan innan jag har provat.
Det räcker kanske med att spetsa glöggen lite extra på julafton, med tanke på hur billig i drift jag är nuförtiden så kommer jag ju att se snö efter bara ett glas eller två....

HO, HO, HO
Vi ser på det ljus som vi tänt och välkomnar första advent!!!!!!
/Julfanatikern

Utröstningsyra

I kväll är det dags igen.
Ännu en förväntansfull blivande artist ska röstas ut från sin chans till ett kontrakt med ett stort skivbolag och hyllas i hela en vecka efter skivsläpp för att sedan för evigt utraderas från stjärnehimlen.

De första säsongerna följde jag med spänning och varenda nyans, varenda ton hade jag koll på.
Nu sitter jag där i soffan, ganska så blasé med ett glas rödvin i ena handen och datorn i den andra och raljerar om vem som kommer att åka ut och varför.
Ibland har det gått så långt att jag i stället helt sonika skiter i artisternas uppträdanden och går direkt på utröstningen i stället.

Det slutar ju ändå alltid med att jag blir besviken och tycker att fel person har röstats ut på helt fel grunder (handlar det ändå inte om att kunna sjunga och showa, eller har jag helt missuppfattat konceptet här?).

Varför tjejerna röstas ut är ju inte precis någon gåta.
Eftersom merparten av Sveriges tjejer sitter klistrade vid Idol så är det givet att det är de sötaste/snyggaste/absolut inte alltid mest sjönsjungande killarna som får röster.
Att jag själv inte bemödar mig med ett telefonsamtal säger ju resten.
Det är ju ingen annan som röstar än småtjejerna och idolerna släkt och vänner!

Tyvärr så börjar dock även mina åsikter skilja sig från juryns.
Med risk för att bli anklagad för personangrepp så vill jag nu lufta att jag tycker att Robin showar som en påse nötter.
Stel och med samma ansiktsutryck rockar han röven av juryn.
Att han valde just "Let me entertain you" blev ju liksom en parodi i sig.

Alice, you go girl!

Att gå emot naturlagarna

Jag har upptäckt att mina aggressioner ofta blossar upp i kollektivtrafiken.
Trist för er läsare kanske men, here we go again.

Ett litet tips till alla er användare av rulltrappor:
När ni kommit upp, gå iväg en bit innan ni stannar till för att mecka med handväskan, mobilen eller dylikt.
Det är, enligt min mening, inte så lyckat att tvärstanna precis efter att du kommit uppför rulltrappan, för att kolla huruvida kassörskan på Coop har stämplat in rätt priser på kvittot.
Det handlar om naturlagar.
När jag kommer upp för rulltrappan fortsätter den helt sonika att rulla.
Att ta ett steg bakåt är en omöjlighet, seriekrocken är ett faktum.
Den naturliga följden blir mao att jag ofrivilligt rullar vidare rakt in i (i detta fallet) tanten innan jag hinner göra ett desperat jämfotahopp till vänster för att undvika seriekrocken som hotfullt närmar sig från andra håller.
Hon vänder sig om och ger mig Blicken med stort B som låter mig förstå att jag inte är vatten värd som blaffar rakt in i ryggen på lilla tanten.
Jag vill helst förklara ovanstående, gärna skrikandes och högröd i ansiktet men inser snabbt mina begränsningar och håller i stället truten.
Igen.

Gubbgrupp och Barnvagnsmaffia

Går på tunnelbanan med min otroligt tunga ryggsäck.
Befinner mig i det skedet då jag skulle kunna gå över lik för att få en sittplats.
Jag ser mig omkring i vagnen och längst in sitter där en man i 80-årsåldern.
På sätet bredvid sig har han lagt sin pensionärspåse (avlång väska i vinyl).
Det finns med andra ord en ledig sittplats som är upptagen av en pensionärspåse.
Jag närmar mig sakta för att få en reaktion på huruvida mannen i fråga tänker flytta sin väska.
Han tittar upp och.......
HÅNLER!!!!!

Gubbfan sitter och NJUTER av att se en trött småbarnsmor med tung ryggsäck sukta efter en stunds vila på väg hem från jobbet.

Den så flitigt utskällda Barnvagnsmaffian ligger i lä vid sidan av den lömska, illvilliga Gubbgruppen, som gör allt för att förtränga att de själva varit barn en gång i tiden och att yngre människor (inklusive barn) också kan ha trötta ben en onsdagseftermiddag.

Per får som han vill

Trots en något otrevlig ton i de senaste kommentarerna kommer härmed ett inlägg från Per.
Håll till godo!

Per är arg på:
Folk som inte förstår och hyllar Uffe och Kickes storhet.

Jag tror att det var någon gång under tidigt 90-tal som jag först kom i kontakt med Uffe och Kicke. Det var i en trevlig lokal med tillhörande bastu och....NEJ, förlåt.
Jag menar självklart att jag satt i vardagsrummet på landet med ösande regn utanför, läsandes min mormors Svensk Damtidning.

Att få följa med i Uffe och Kickes värld var att få leva en smula. Att två så hjärliga vänner kunde komma så bra överens i köket var roande. Var kommer denna fantastiska personkemin de har mellan varandra?

Mången Svenska stoltheter har lagat mat med dessa festtraktörer. Minns ni Lasse Berghagens creme brulee?
Pappa Dees julmiddag med efterföljande blockljusstöpning?
Solbrännorna. Frisyrerna. De bländvita leendena över en tallrik kanapeer.
Kärlek mina vänner. Kärlek.
Nu till det som gör mig så förbaskat arg.
Uffe och Kicke är numera persona non grata i den svenska mediaetern!
Bortglömda.
Utskyfflade på den Skånska slätten.
Förpassade till grannbråk, homo-insinuationer (så löjligt!) samt publikt bespottade av nuvarande hot-shots som Leila och Mat-Nicklas.
Att uppvisa sådan total historielöshet och respektlöshet av två sådana stora karaktärer är en nationell katastrof av sällan skådat slag.

Tillsammans kan, och bör, vi återupprätta deras rykte.
Sätt ned foten!
Ring er lokala riksdagsledamot!
Om inte kommer vi att kommas ihåg som en del av de som förstörde ett kulturarv utan att så mycket som rycka på axlarna och säga:
Nu får det vara nog!

Funny Bunny

De sedvanliga reklambladen för ditten och datten börjar rasa in i brevlådan.
I går kom Jysk med sina julklappstips.

På sidan tre får du veta att du kan köpa "Snygga påslakanset med tryck. Välj mellan Funny Bunny i slät bomull och Heart i polyestersatin".
Polyestersatin satte liksom pricken över i på det hela.
Att de tillverkas av märket PLAYBOY Home kommer väl knappast som en överraskning.

Du kan även köpa en så kallad "Prydnadskudde".
En Funny Bunny.
Av polyester.
Rosa eller svart.

Undras var de har tänkt sig att man ska ha de prydnadskuddarna någonstans?
Jag ser julafton framför mig.
Gästena anländer och sneglar nervöst mot soffan.
"Nämen, har ni fått nya mjukiskuddar till barnen, vilka söta små kaniner, rosa och svarta med en liten fluga.....det var väl näpet....."

Nä, kan inte Hoppe Hare skutta hem till Playboy Mansion istället.
Något säger mig att röd-svart-rosa polyestersatin skulle passa bättre där.

fast när det gäller....

...Kicke och Sture, som signaturen Per fortsätter att vädja om blogginlägg för, så måste jag erkänna att jag inte har så mycket till övers för just de här herrarna.

Per, DU är dock hjärtligt välkommen att skriva ett alldeles eget inlägg om dessa två festtraktörer så ska jag med glädje publicera detta!

Kärlek, fred och förståelse
/SysterDuktig

Information är A & O

Så har de gjort det igen.
Varje år är det samma visa.
På hösten kommer höstlöven (surprise!) och med dem förseningarna.
På vintern kommer snön (surprise!) och med den förseningarna.

I dag stod jag och den lilla och väntade på Tvärbanan.
När vi kom till Gullmars visade skyltarna på en minuts väntetid.
När vi hade väntat i ca 10 minuter visade de fortfarande en minut.

Efter ca en kvart kommer äntligen en tvärbana på rätt spår dock i fel riktning.
Förvirring uppstod.
En del klev på och sprang av igen, andra stod i dörröppningarna och velade.
Efter en evighet informerar äntligen föraren om att tåget går mot Alvik.
Tåget töms igen.

Två kvinnor i min närhet var på bristningsgränsen och tyckte uppenbarligen att jag såg ut att vara en lämplig samtalspartner.
De närmade sig mig oberoende från två håll med ett fräsande "tänk om de kunde informera om förseningarna i alla fall!".
Till saken hör att jag älskar snö, snöoväder, snöstorm.
Jag var på ett fantastiskt humör och tänkte inte låta någon förstöra detta för mig.
Tog ett steg tillbaka och lät dem spy sin galla över varandra i stället.

Men allvarligt, SL, är det så jävla svårt att sända ut ett meddelande i högtalarna om förseningar i spårtrafiken? Så vitt jag vet så funkar det i tunnelbanan.
Eller njuter ni av att se oss dyrt betalande resenärer stå och frysa ändan av oss i väntan på ett tåg som kanske inte ens har för avsikt att komma till stationen?
I kombination med pisshissen och trängseln så känns det verkligen outhärdligt att betala för era så kallade tjänster.

Finns det hjärterum....

Jag läser en bostadstidning från förra veckan som morgonlektyr.
Skulle jag inte har gjort eftersom jag omedelbart retar upp mig på alla förnumstiga, fixiga människor som trollar med sina lägenheter så att en liten trea på 75 kvadrat plötsligt rymmer två vuxna och tre barn.
Förmodligen är jag otroligt avundsjuk eftersom jag och mannen inte ens skulle klara av att fixa ett stopp i avloppet, men jag stör mig ändå.
Bland annat på följande uttalanden av familjen i fråga:

"Men hur som helst så fick vi riva ner hela taket och dra om elledningarna i både hall och vardagsrum"

eller

"Vi ville skapa egna utrymmen för alla barn utan att ge avkall på den stora golvytan som är bra för lek och aktiviteter. Den vanliga lösningen med att sätta upp väggar hade inte blivit bra"

Det är så klämkäckt och underbart att jag bara vill lägga mig ner och skrika.
Och så undrar man om det alltid gick så äppelkindat fantastiskt till under själva renoveringen...
Fast jag hoppas jag nog bara i hemlighet på att det har varit skitjobbigt eftersom jag egentligen är tokavundsjuk på alla som kan förvandla sitt hem till oigenkännlighet utan att lägga ut hundratusentals kronor till hantverkare.

FY på mig.

Ca 100 läsare

Min mor passade förresten på häromdagen att upplysa mig om en arg insändare i Metro.
Avsändaren tyckte att alla bloggare som hade under 100 läsare borde lägga ner sin blogg.
Is it a sign?????
Eller tycker mamma helt enkelt att jag ska lägga ner?
Är jag verkligen så urbota trist och tråkig?
Jag är besviken.

:(

Jag är ju så sjukt dålig på att hålla bloggen vid liv!

I början av min karriär låg jag på runt plats 4000 på bloggtoppen. Nu ligger jag mest och skvalpar runt 9000.
Jag kanske inte är en riktig bloggare?
En riktig bloggare ska underhålla sina läsare, kanske minst 4 ggr om dagen eller i alla fall en gång om dagen.
Kanske är jag inte lika arg längre?
Kanske är jag ambivalent när det gäller om jag ska vara arg eller om bloggen ska handla om mat?
Kommentarer?
Har väl runt fyra läsare just nu, fy faan vad tråkigt!
Kanske skulle känna mig mer hugad att skriva om jag hade lite fler läsare?
Vet inte.
Ska jag lägga ner bloggen?
?????????

Rätten till parmesan

Vi tillbringade fyra dagar i Italien förra veckan.
Fyra fantastiska dagar med 20 grader och sol.
Lite annat än vädret som rådde hemma i Svedala har jag förstått.

Det sista vi gör innan vi åker hem är Den Stora Shoppingrundan.
Nu tror ni att det handlar om Italienska skor, väskor eller annat mode, men nej.
Den Stora Shoppingrundan går till mataffären.

Där lastar vi korgarna fulla med ostar av alla de slag, parmaskinka, korv och mörk choklad med hasselnötter.
De flesta av dessa varor finns att köpa i delikatessdisken hemma men skillnaden ligger i priset.

En italienare ska ha rätt att äta sin parmesan varje dag om han eller hon så önskar.
En Parmegiano Reggiano kostar ca 10 euro kilot (ca SEK 100).
Det var superextrapris denna vecka på ICA Maxi, 200 kr kilot.....
Nöjer du dig med en Grana Padano i Italien betalar du ca 4 euro kilot.

Då undrar jag, vilket livsmedel har svenskarna på samma självklara sätt "rätt till"?
Finns det överhuvudtaget ett sådant livsmedel?
Och hur stort är egentligen pålägget på inköpspriset i procent för en Parmegiano Reggiano?
ICA Maxi, förklara er!

Jag kräver Rätten Till Min Dagliga Parmesan!!!!!!!

Social fobi kan drabba oss alla

Kanske speciellt en regnig måndagseftermiddag.
Jag går med vagnen utefter vår gata och får syn på en granne.
Grannen tittar upp, så där som man gör när man passerar bredvid en annan människa på trottoaren.
Sedan snurrar hon snabbt tillbaka huvudet och låtsas som om hon inte har sett mig, vagnen, den yngsta och våra fyra gigantiska väskor som hänger ut från alla sidor.
Hon börjar gå mycket snabbt och målmedvetet.

Jag har precis försökt få till ett leende (så bra som det nu går en regnig måndagseftermiddag) och ett halv hej har precis sprungit över läpparna, men fastnade ungefär då grannen låtsades att hon inte såg mig.
Jag känner mig lite dum.

Väl inne i trapphuset inser jag att vi har gått in på två olika plan.
När vi fått in vårt åbäke till vagn i hissen tror jag att vi ska åka ner en halv trappa eftersom jag HÖR grannen stå därnere, men icke....
Hon väljer att vänta tills jag har åkt upp och hissen ned igen för att slippa träffa mig!

Samtidigt kan jag förstå henne.
Hur kul är det att socialisera sig med en granne när regnet vräker ned och allt man vill är att komma innanför dörren , ta av sina plaskvåta kläder och sjunka ner i soffan?
Det har pratats om det en del men ändå: kan det vara så att vi svenskar blir så trista och tråkiga på grund av klimatet vi lever i?

Blir vi inte mycket mer sociala, ler vi inte lite oftare mot varandra under vår och sommar?
Själv är jag ju inte särskilt sugen på att le glatt mot en granne och samtidigt konversera densamme när mascaran rinner och jag har fem lager blöta kläder på mig.

Så var det dags igen

I går vid ett samtal med en kollega uttalade jag de förbjudna orden.
"Barnen verkar äntligen vara friska, tänk om de får vara det i alla fall i en vecka...."
Skulle jag aldrig ha gjort.

Vid 12-snåret hade den yngsta redan gråtit i två timmar hos dagmamman som i desperation förmodligen hade försökt att ringa på både mobiler och hemtelefoner upprepade gånger.
Min mobil är ju som sagt borta, och min man satt i möte och hade stängt av sin.....

Inget ont som inte för något gott med sig.
Det blev mannen som fick pallra sig ut från kontoret för att ta den yngsta till läkaren.
Ibland är det en välsignelse att befinna sig i ofrivillig radioskugga!

Har inte kunnat skriva pga:

• Influensaliknande symtom
  
• Resa till Italien
  
• Otroligt mycket jobb för att hinna åka på semester till Italien
  
• Otoligt många sjuka barn

Dessutom har min mobiltelefon försvunnit. Den kan:

1. ligga längst bak i en flygbuss mellan två säten alternativt på golvet
2. ligga i fickan hos den (om så är fallet) något oärlige busschauffören
3. ha blivit snodd av mannen som satt bredvid mig på bussen och snarkade samt luktade alkohol hela vägen från Skavsta till Stockholm

Jag skiter i vilket, för det verkar som om telefonen är borta och mitt liv (dvs alla telefonnummer) med den.
Om jag inte svarar på mess, samtal och andra trevligheter så beror det på denna incident.
Eller så har jag helt enkelt ett bra svepskäl till att inte höra av mig........
Ni är alla varmt välkomna med era namn och telefonnummer, har insett att jag blir tvungen att beställa ett nytt SIM-kort i kväll.

Tack och hej, leverpastej

Ligger för tillfället nere

pga influensaliknande symtom....

...och glöm för all del inte att gå in...

...och kolla på Alejandro!

http://www.vimeo.com/2038003

Teaser

En oerhört slitsam timme framför spisen igår gjorde mig oerhört förbannad på Electrolux.
Detta kommer jag att skriva om ikväll som laddning inför telefonsamtalet jag ska göra till deras otroligt risiga telefonsupport i morgon.

Mmmmuffins

Innan gräddning. Äppelmuffins med kanel och smuldeg!

Jag vill dementera...

....mitt påstående om att min äldsta dotter är en gourmet.
I går tyckte jag att hon var så pass förkyld att hon borde stanna hemma från skolan.
Hon ville inte.
Hon ville inte för att en av hennes klasskamrater hade gått på matråd och just denna dag hade de lyckats påverka beslutet att det skulle serveras pannkaka.
Pice of cake, tänkte jag och föreslog givetvis att jag kunde göra pannkaka till lunch.
Den äldsta tittade lite misstänksamt på mig.
"Men mamma, då får du inte göra dem så där bruna och frasiga i kanten....."
"Jaha, men hur vill du ha dem då? Bleka och tjocka eller, hö, hö, hö....?"
Dottern ser excalterad ut: "Ja, precis! SÅ vill jag ha dem".

Mats från Grand Hotel, jag älskar din nobisdressing, men vad har du gjort med mitt barn?
Framförallt, om ni har Crêpe Suzette på menyn, serverar ni dem då bleka och tjocka?
Bara en stilla undran.

Alejandro Fuentes Bergstrom is back, alive and kicking

http://www.vimeo.com/2038003

Det är ren kärlek från min sida!!!!!
Alejandro! Om du inte var upptagen av "Virgitta" så skulle jag äkta dig här och nu!

Sushisuget tar över

Tänk er följande scenario:
Du har varit hemma med sjukt barn samtidigt som du har jobbat som en dåre.
Nu har du och din äkta hälft dessutom spenderat 2 timmar i skolan (obligatoriskt) tillsammans med er dotters klass och övervakat 2 lektioner och en lunchrast.
Trots en kycklingsallad med nobisdressing (mycket god faktiskt, kocken Mats har tidigare jobbat på Grand Hotel, men sedemera gjort en Jamie Oliver och inriktat sig på skolkrubbet) är familjen ganska så utsvulten.

3/4 av familjen bestämmer sig för pizza men jag har kommit in i någon slags nyttighetsperiod och ser sushin hägra.

Beställer en liten sushi för 65 kr och tar upp mitt kort för att betala.
"Nej, vi tar inte kort"
Jag får upp två rikskuponger á 20 kr samt två 20-lappar.
Jag får fem kronor tillbaka.
Tycker inte att matten är så svårt i det här fallet och påpekar det lilla misstaget för servitrisen.
Hon tänker i minst en halv minut (en halv minut är ganska lång tid i det här sammanhanget) och säger sedan:
"Vi har inte 10-kronor"
Jag kontrar med "men släng på en bit till då, inga problem..."
Hon: "Mellansushi?"
Jag: "Nej, släng på en...."
Hon: "Mellansushi?"
Jag: "Nej, men, jaaaaa ok då, en mellansushi, det är OK".
Hon: "Då får jag femkronan tillbaka".
Jag: "suck, ok".

Verket kröntes av ett hårstrå mitt i min avocadosushi.

Inte nog med att jag i princip lurades till att köpa en större sushi än vad jag egentligen ville,
servitrisen kunde inte bjuda på en femkrona för besväret och dessutom var jag tvungen att dra ut ett semilångt hårstå ur min mun, varvid min aptit försvann. Totalt.

Nästa gång ska jag försöka övervinna sushisuget och gå hem till havregrynsgröten i stället.
Buuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu för Arigato.
Lite kundservice skulle inte skada.

Att vara arg...

....kan ta sig olika uttyck.
Måste passa på att slå ett slag för en annan blogg, även om jag är oerhört besviken över att jag inte längre går över 100 unika besökare på en vecka....

http://arga-lappen.blogspot.com/

Have fun

Konsumentkontroll

I dag hade katalogen med stort K kommit i brevlådan.
Nu tänker flera av er kanske att det är den berömda IKEA-katalogen, men icke.
Vi snackar viktigare saker här.
Vi snackar LEKSAKSKATALOG.
Konsumtionshetsen ska påbörjas i tid.

Det är nu det ska ringas in och rangordnas. I oktober.
När julhandlingen ska påbörjas är katalogen så utsliten att man inte kan urskilja vad det är som egentligen är som har ringats in.
Dessutom så brukar telningarna ha riktat in sig på något nytt när julafton väl infaller:
"Nää, jag har inte önskat mig det här".
Nåja, så otacksamma brukar de faktiskt inte vara. Överdrev det nog lite i ren iver.

Ett problem är dock antalet kataloger.
Det kommer EN katalog.
Det finns TVÅ av den yngre sorten som kastar sig över katalogen och ska ha första tjing på att ringa in med kulspetspenna.
I dag lyckades jag med nöd och näppe slita pennan ur handen på den yngsta genom en turboattack från ena sidan av lägenheten till den andra.
Katalogen låg där rykande färsk och obesudlad och jag visste exakt hur hög ljudnivån skulle bli när den äldsta kom hem.
Fönster skulle skallra och golven gunga.

Så lyssna nu noga alla leksakstillverkare:
Hur mycket jag än hatar er konsumtionshets så behöver jag TVÅ kataloger i min brevlåda för att få lite lugn och ro vid middagstid här hemma.
Två LIKADANA.

Tack på förhand

I ett tidigare inlägg klagade jag över taskig munhygien hos mina medresenärer i kollektivtrafiken.
I dag när jag sitter (! Fick faktiskt sittplats!) där hör jag plötsligt ett välbekant ljud.
Någon SMASKAR mig rätt i örat.
Ni som känner mig vet att detta är en dödssynd om jag skulle få bestämma.

Jag sneglar lite diskret till höger och ser där en kvinna i 60-årsåldern som frenetiskt bearbetar sitt tuggummi.
Med öppen mun.

Jag är kluven.

Kvinnan i fråga smaskade mig till vansinnets brant, men hennes andedräkt doftade lent av spearmint.

Frågan är vad jag föredrar, att bli smaskad i örat eller att få dålig andedräkt i ansiktet?

Att vara eller icke vara.....

Det omöjliga har inträffat!

Innan nummer ett och nummer två gjorde entré var jag en passionerad matlagare, utforskare av varenda liten ny mattrend som stod att finna.
Minns särskilt hur kompisar och familj oh-ade och ah-ade när jag efter slutförd utbildning i Österrike gjorde schnitzel och äkta apfelstrudel eller när jag var först i vänkretsen med tsatsiki och morotskaka.
Låter rätt banalt nu för tiden, eller hur...
De senaste tiden har planeringen av veckans mat, inför storhandling, varit mer eller mindre en plåga. Den ständiga frågan "vad ska vi äta?" har legat som en ok över mina axlar.

I går satt jag och surfade på diverse matbloggar och öppnade, för första gången på över ett år, min mapp med "recept att prova".
Det är då det omöjliga inträffar.

Utan suck och stön, utan en timmes våndan över färdigköttbullar, blodpudding och spaghetti har jag plötsligt skrivit en veckomatsedel som består av nästan helt nya rätter och samtidigt gjort en inköpslista.
Nu får jag bara be till högre makter att jag får behålla den nyvunna passionen.

Gourmetbarn

Jag har närt ett gourmetbarn vid min barm.

Kanske fick hon i sig det med bröstmjölken, kanske har hon odlat intresset själv.

Vi står i kö med ca 90 andra bröllopsgäster, och väntar på att få gratulera de lyckliga tu, varpå den äldsta utbrister:

"Blir det middag sen? Hoppas att det blir hummer!"

Åtminstone en av bröllopsgästerna vänder sig om med ett något ansträngt leende på läpparna:
"Ja, det är till att ha vanor det, he, he...."

Ett annat exempel är att det nu tydligen även har blivit tradition att äta scones på lördagsmorgnar.
Den äldsta brer omsorgsfullt smör i ett tunt lager över brödbiten men skippar pålägget för att "känna smaken, scones är ju så gott som det är".
Jag älskar också scones, men det är inte direkt en mammas högsta dröm att piskas upp relativt tidigt varje lördagsmorgon för att ställa sig och kladda med sconesdegen.
I alla fall inte om man inte heter Bree och bor på Wisteria Lane.
Jag har tittat efter i spegeln och än så länge håller jag inte på att bli rödhårig.
Tror inte heller att min gata har bytt namn. Ännu.

Sucker for socker

Har ni tänkt på att när man var barn så spelade godissorten inte så stor roll, bara man kom åt det söta?

Det var liksom inte bara "kolan man ville åt" utan själva sötman.

Det där med kola, konstistens och hög kakaohalt har liksom evolverat på senare år.

När jag var liten var jag hos min mormor på dagarna.
Mormor och morfar bodde i ett hus i Vasastan och hade ett sånt där kök med skjutdörrar till matrummet och små tråg inbyggda under köksskåpen avsedda för mjöl, socker, havregryn, salt osv.

Jag minns starkt att när jag fick tillfälle (mormor var på toaletten och morfar kollade på fotboll i sin stora gröna fåtölj) så sprang jag ut i köket, drog ut tråget med pudersocker (florsocker kallades så när jag var liten i alla fall) slickade på mitt finger och stack ner det i tråget.
Att jag helt utan tanke på hygien och vanligt folkvett slickade på fingret INNAN jag stack ner det beror på att jag (i sann själviskt barn-anda) ville få upp så mycket socker som möjligt på en och samma gång.
Vem visste hur länge mormor skulle stanna i badrummet....

Jag tyckte att det var SÅ GOTT!

HU!

Nu föredrar jag choklad med hög kakaohalt, fast jag ska väl inte sticka under stol med att jag även en sjukt förtjust i ljus choklad, gärna med hasselnötter i.
Eller daim.
Eller plopp.
Eller.......så kanske jag är helt urskillningslös fortfarande när jag tänker efter?

Apropå inlägget nedan

Hittade den här bilden i en tidning.

Funderar på att sy mig en egen och hänga upp på jobbet.

Eller förresten, jag köper nog en färdig.....

Fredagsfräckis

Det har tydligen blivit en tradition att göra chokladbollar under fredagseftermiddagen.
Det var det första den yngsta bad om vid sorti hos dagmamman.
Jag ställde därmed (fräck som jag är) ultimatum.
Den yngsta skulle göra precis som jag sa under hela resan hem (cirkus 10 minuter).
Hon misslyckades. Totalt.
Men hoppet är det sista som lämnar människan brukar det sägas.
Efter varje misslyckande lämnade blixtsnabbt samma fras hennes läppar:
"Men bara eeeeeen chans till mamma........".
Visst fick de göra chokladbollar.
Jag gjorde pilates.
Mellan chokladfläckar och barn som skrikande försökte trycka smeten ur varandras händer.
Panikpilates.

Tio tecken på att män i medelåldern har flyttat in på ditt kontor:

1. Mjölken är slut och det har inte köpts någon ny

2. Ett halvfullt mjölkpaket står kvar på diskbänken och surnar sakta men säkert

3. Det nya mjölkpaketet (som du precis har köpt själv) står plötsligt på mötesbordet. Deras mötesbord med deras 5 besökare

4. Diskmaskinen håller på att sprängas inifrån av smutsig disk, men ingen har bemödat sig att hälla i diskmedel och sätta på den

5. Disken som inte fick plats står och möglar i diskhon

6. Diskmaskinen är körd (det är du själv som har startat den) men det är ingen som har plockat ur den (förutom kopparna till morgonkaffet då)

7. Toalettringen (har du hört den förut...) är inte nedfälld

8. Det är tydliga bromsspår i toaletten trots att toalettborsten står väl inom synhåll, ca 10 cm från toaletten

9. Toalettpappret är slut (ofta just när du har gjort nummer två och är ensam på kontoret) men ingen har fyllt på med nytt

10. Alla ovanstående nio punkter kan utan problem infalla samma dag

Panikpilates?

Jag har fem minuters promenad till mitt gym.
Detta var premissen som gjorde att jag lovade mig själv att det skulle bli träning MINST två gånger i veckan.

Som alla redan har förstått så har detta löfte inte infriats. Inte för fem öre.

Jag har däremot en DVD med Pilates som jag ständigt försöker (observera försöker) att klämma in mellan nattandet och den heliga sofftiden.
Det finns tre program att välja mellan: 20, 30 och 40 minuter samt ett stretchprogram på ca 10 minuter.
Trots detta är det faktiskt SVÅRT att hitta 20 minuter för att sköta om min egen kropp.

Panikpilates, någon?

Står som en packad sill på tunnelbanan i går morse.
Till vänster om mig står en man i 50-årsåldern. Han andas mig rakt i ansiktet och det är inte direkt manna från himlen som slår emot mig.
Om det finns en morgonrutin som jag aldrig hoppar över (hur stressigt det än är med de två yngsta) så är det tandborstningen.

Uppenbarligen så tänker inte alla som jag och det kan man ju inte heller begära, men snälla, andas då inte andra oskyldiga människor rakt i ansiktet!!!!!

Dessutom så börjar jag få svårt att stå emot impulsen att ta fram min påse med Fishermans Friend och bjuda personen i fråga med ett syrligt leende på mina läppar.
Detta kan ju få oanade konsekvenser om man har otur med objektet i fråga.

Nu ska jag ta mig till tunnelbanan igen.
Wish me luck.

Sur som citron

Jag befarar att jag kommer att bli en surkärring när jag blir äldre.
En sån där som skriver lappar i köket på jobbet "din mamma jobbar inte här" och i tvättstugan "den som inte torkar bort luddet ska dö" (tack David Batra för att jag får låna titeln till din bok).
För tredje gången i rad har jag städat just vår tvättstuga.
Jag gör det av ren självbevarelsedrift (med betoning på ren, ha, ha....).

Förra gången som tanken slog mig att jag skulle ge tusan i städningen och i stället låta tvättstugan bli ren vid nästa städtillfälle (undras om dessa tillfällen verkligen existerar, jag känner mig lurad) så tappar jag givetvis ett lakan i golvet på vägen mellan tvättmaskin och torkskåp. En del straffar Gud meddetsamma som min käre far skulle säga.

Låt mig säga så här, det hjälpte inte att skaka av lakanet.
Vis av erfarenheten så har jag därefter sopat och våttorkat golvet INNAN detta moment av min tvättning. Det tar mig ca 10 minuter, men det är 10 minuter av min surt förvärvade fritid då jag i stället skulle ligga och jäsa i soffan och kolla på dåliga TV-program (här lurar jag mig själv litegrann eftersom jag egentligen skulle laga middag och tillgodose diverse behov, men drömma kan man ju alltid).

Ska försöka att svälja min förtret, men händer det en gång till kanske jag skriver en lapp i alla fall.: Den som inte städar efter sig skall rullas i tjära och ludd. Skärt ludd.

Surkärring, jag?

Lotta är en *****slav

I går kväll fick jag för mig att barnen skulle få göra chokladbollar.

De älskar att baka, vilket jag också gör, men saken är den att det blir så mycket mer omständligt när man är tre kockar om soppan (chokladbollarna).

Detta skulle nu åtgärdas.

I bästa TV-kock-anda ställde jag mig nu och mätte upp havregryn, kakao, kaffe och annat nödvändigt i olika små skålar för att barnen verkligen skulle kunna vara med från grunden.

Kände succén krypa närmare tills mannen kläcker frågan "Vad ska ni baka? NEGERbollar eller?"

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????????

NEJ!!!!!

Man får inte kalla chokladbollarna för negerbollar!!!!!!!

Ett konditori i Skåne (tror jag, eller var det Småland?) har till och med blivit fällda för att de propsade på att fortsätta att kalla sina chokladbollar för negerbollar.
Big no no.


För ett tag sedan plöjde vi "Barnen på Bråkmakargatan" varvid jag tvingades att hoppa över kapitlet "Lotta är en negerslav" eftersom den äldsta nu är läskunnig och lätt skulle kunna fråga mig varför jag läste "slav" i stället för "negerslav".

Jag kände INTE för att ta den diskussionen vid läggning.

Missförstå mig inte, jag formligen dyrkar Astrid Lindgren och alla hennes böcker, men jag har även varit tvungen att censurera "de söta små negerbarnen" i boken "Pippi i Söderhavet" och börjar undra varför hon tvunget måste använda sig av detta uttryck?
Böckerna vi läser är upplagor från det tidiga 70-talet alt. 50-talet och det kanske har något med saken att göra.
Skulle vara mycket intressant att läsa en nyutgåva.
Var det inte en debatt om just detta att revidera en nyutgåva av Astrid Lindgrens "Pippi i Söderhavet för ett tag sedan?".

Var inte med i den debatten, men skulle gärna vilja tala om att min ståndpunkt i frågan är att revidering är OK. Nödvändig. Ofrånkomlig.

Smulor i sängen

Läste just på min favvo-blogg om Boel som äter i sängen (se länk till vänster). Mitt svar måste jag bara lägga ut här också så att ni får ta del av en underbar händelse direkt från verkligheten:

Neeeeeeeeej! Boel, man får inte äta i sängen…..Möjligtvis får man dricka kaffe eller på sin höjd slafsa i sig ett paket Häegen Dasz (svårt att stava det där) men inget smulrelaterat. Enda gången jag har varit tvungen att rucka på regeln med stort R var när den äldsta dottern kom med frukost på sängen en tidig söndagsmorgon. Hon hade på något obegripligt sätt fått tag i en brödskiva (orostat formbröd tror jag att det var) lagt en stor klick smör på mitten och krönte sitt verk med ett glas ljummet vatten. Det var så rörande att jag åt det. Där och då i min säng. Sedan gick jag ut och skakade lakanen, flera gånger

Det blev ju bröllop!!!

Har så otroligt lite tid och så otroligt mycket att skriva om.
Detta är en omöjlig ekvation har jag insett den senaste veckan.
Det har skrivits så mycket om det så jag tänker inte ta upp det här igen, men det handlar om att få vardagen att gå ihop, att lägga familjepusslet (där det alltid saknas några bitar, så pusselhelvetet aldrig blir färdigt hur man än försöker), att se till så att tvättkorgen inte försvinner under högen med smutstvätt. Krönikörer av alla de slag har för länge sedan tjatat ut ämnet.
Lovade att dela med mig av den underbara maten vi blev bjudna på i lördags:

Ceviche på skaldjur

Terrine på röding med örter och Kalixlöjrom

Viltkryddad renkalv med murklor och havtorn

Hjortonbavaroise med björnbärssorbet och mandelbottnar

Bröllopstårta

Allt smakade fantastiskt.

Dock stack cevichen ut en aning i sammanhanget, den smakade fantastiskt x 2!

Renkalven smälte i munnen och trots att jag kämpade väl så orkade jag inte den sista biten...något som förargade mig resten av kvällen.

Bröllopstårtan överraskade!

Den var dekorerad med sockrade vinbärsklasar och visade sig vara en morotskaka med creme cheeseglasyr.

Eftersom jag är mycket svag för morotskaka så förhöjde detta kvällen för mig till toppnivå.

Att jag under hela middagen var tvungen att springa mellan min yngsta för att bre smör på hennes mackor (hon ratade både toast Skagen och oxfilé, huga, vilken unge) förtog dock den kompletta njutning man kan få när man odelat ägnar sig åt mat i flera timmar.

Men man kan inte få allt, eller?

tjuvlyssnat...

...skulle ha passat på när jag och den yngsta satt på tunnelbanan i dag.
Den yngsta hugger tag i den allra fläskigaste delen av min mage och utbrister:
"Mammas tutte!"
Visst, det kanske kändes lika mjukt som mammas tutte, och ja, jag har fått två barn och brösten kanske inte precis ser ut som de gjorde innan men de HÄNGER I ALLA FALL INTE NERE VID MAGEN!!!!
Jag försökte att tysta den yngsta genom att byta samtalsämne, men det gick hon inte på.
"Mammas tuttar mjuuuuuuuuuka".
Av barn och fyllon......

Bubbel är trubbel

Det slog mig att jag faktiskt blev rätt upprörd i går eftermiddag också.
Gick i min trötthetsdimma (man blir rätt seg av att ha nattvak i flera timmar med en sjuk unge) över en perrong och noterade följande:
Mamma med barn i vagnen.
Barnet är kanske runt ett år gammalt.
Barnet har en dryck i handen.
Så långt verkar det väl normalt, det är bara det, att när jag tittar lite närmare så ser jag att det är en fantaburk!
Vem vill ge sin (förmodligen redan aktiva) ettåring en hel burk socker mitt på blanka eftermiddagen???
Det är inte bara sjukt onyttigt för en ettåring att dricka läsk, man undrar också var självbevarelsedriften har tagit vägen hos modern?
Jag har alltid själv varit som tröttast just på eftermiddagarna efter hämtning (kanske bara är jag som är det, vem vet) och det minsta jag önskar mig är en sockerchockad unge som rusar som ett frustandte lokomotiv genom lägenheten.
Nu var det sagt.
Trevlig helg!
I morgon är jag förhoppningsvis på bröllop och då blir det garanterat inget inlägg, för då ska jag för en gång skull försöka hålla mig vaken till efter kl 21 och parta till det med ett glas vin eller två.

Hösten är här

och det vet man när den första magsjukan slår till.
I slutet av september, det kan inte vara möjligt!!!!
Men jo då.
Söndagens kalas (eller om det var hos dagmamman, who knows who's to blame....) ledde till en magsjuka hos den yngsta.
Till saken hör att det är bröllop i morgon.
Som vi alla väldigt gärna vill gå på.
Den yngsta blev sjuk i onsdags kväll och än så länge har vi klarat oss.
Men magsjukan är gäckande. Man vet inte om och när man har klarat den magiska gränsen för att resten av familjen ska däcka.

Arg?
Nja, mer trött faktiskt.

Här kommer något jag är arg på.
Jag har inte kunnat blogga på ett par dagar och GENAST sjunker jag till plats typ sjutusenfyrahundratrettionio på bloggtoppen!!!!
Förstår att den inte är så kul att läsa samma inlägg om och om igen, så jag får väl skärpa till mig då.
Heder åt er alla åtta personer som ända har tittat in här idag!
Love, peace and understanding.

Event of the year

Ringde en mamma och talade om att hennes dotter var på väg hem.
Hennes kommentar:
"Jaa, nu har ni klarat av ert kalas. Vi har vårt kvar vi......"

Jag kan dock säga att när jag ser min dotters lycka är det såååååå värt det.
Det är värt varje chips på golvet, varje utspillt saftglas över bordet och huvudvärken efteråt (ljudnivån var ganska så påtaglig, det är ingen lek att köra Sing Star med 12 tjejer med popstjärneambitioner).

Ett halvår kvar till nästa kalas.
Eftersom det gäller den yngsta så utgår jag från att det fortfarande kommer att kallas kalas.

Rester och party

I går var det äntligen dags för chokladbomberna.

Kvällens middag:

Mousserande med italienska charkuterier

Créme Ninon

Helstekt oxfilé med svampcréme, balsamicosås samt gratinerad västerbottenpuré

Chokladbomb

Det bästa med allt är att det finns RESTER kvar!
Dessa kommer att avnjutas i kväll då vi förmodligen ligger utslagna i soffan båda två och de två yngsta förhoppningsvis sover.
Om 3½ timma ska den äldsta nämligen ha sitt singstarparty (surt att fylla år mitt i sommaren och behöva vänta 2 månader på sitt kalas...).
Nya inslag sedan den äldsta började i skolan:

Det kallas party, eller tjejlunch. INTE barnkalas. Detta är mycket viktigt.

Bara tjejer är bjudna.

Chips ska inmundigas. Något som jag ser som förödande vad gäller graden av nedsmutsning i lägenheten. Det är både fett (transfett) och smulfaktorn är lika med 100%.

Dansstopp. Med hög musik. Gärna Sanna Nielsen.

Singstar. 14 tjejer skriker. Oavbrutet. Dessutom i mikrofon.

Den klassiska fiskdammen är död.

Så när vi har däckat de yngsta i kväll kommer vi själva däcka i soffan.
Med våra rester.
Jag älskar rester.

Inget inlägg i går

vilket beror på att min bror har blivit pappa, hans fru har blivit mamma, jag har blivit faster och mina små har äntligen fått sin efterlängtade kusin.
Grattis till de lyckliga föräldrarna!
Välkommen till världen vackraste nya lilla människoliv!

Ålder före skönhet

På samma ställe som jag köpte dagens sub händer följande:
Jag har beställt, betalat och väntar på min macka.
Bakom mig står fyra killar i 20-årsåldern (börjar bli så gammal att jag numera har svårt att bedöma ålder på de som är yngre än jag själv, något som jag hånade mina egna föräldrar för i ung ålder vill jag minnas, pay back time....).De väntar på sin tur.
Helt oväntat sveper en kvinna (runt 50, enklare för mig att bedöma eftersom jag har passerat 30-strecket?) in genom dörren och förbi killarna.
Hon beställer sin mat och vänder sig till det förvånade gänget:

"Jag har ju bara en kvart på mig, ni ser ju så unga ut, förmodligen i skolåldern, och ni har säkert över en timme på er".

Detta sägs på intet sätt ursäktande, det är snarare ett konstaterande.

???????????????????????
Är det OK för en vuxen kvinna att behandla sina medmänniskor på detta sätt?
Jag tycker inte det.
Föreställ er samma scen fast med två människor med olika hudfärg.
Det kallas diskriminering.
Åldersdiskriminering.

En riktig röra

Sen när ändrades receptet på Skagenröra?

Bråttomlunch med barnkalasärenden gör att jag måste äta något i förbifarten och valet faller på en så kallad "sub" med skagenröra.
När jag slafsar i mig den framför datorn (ingen bra datormat för er som är på jakt efter tips) så upptäcker jag att skagenröran är kryddad med curry!
Lätt kryddad visserligen, men det är liksom ingen ursäkt.
När jag äter skagenröra väntar jag mig något som i alla fall påminner om originalet.
Punkt.

Lite krydda

Trots min glädje över de stundande chokladbomberna på lördag så måste jag tillstå att jag i morse själv såg ut som en bomb strax innan den briserar (fast mer röd, inte så chokladfärgad).
För första gången skulle den yngsta gå till tvärbanan (kommunalt färdmedel i Stockholm).
Hon var på ett strålande humör vilket man kanske inte kan säga om mig.
Den yngsta har inte så långa ben ännu och går något långsammare än vad tidsramen tillät.
Kort sagt, vi hade lite bråttom.
Men vi hinner och när vi kommer till stationen så ser vi tvärbanan komma runt kröken.
Döm om min förvåning när det kommer EN ynka vagn åkandes.
Vagnen ser ut ungefär som jag föreställer mig en tunnelbanevagn i Tokyo under den värsta rusningen.
Det enda som saknas är de där brädorna som de trycker in folk med.
Väl vid Gullmars så visar det sig att det även har varit fel på tunnelbanan.
En vagn får vi stå över innan vi kommer iväg.
Enda pluspoängen var att vi slapp pisshissen eftersom vi inte hade vagnen med oss.
Att den yngsta höll på att klämmas i folkhavet ligger väl mer på minussidan.
Och så undrar SL (Connex) varför folk plankar?
Vem skulle betala för en service som denna i normalfallet?

My pride and joy

Nu finns det väl de som tycker att jag borde syfta på mina små, och visst är det så.
Fast min stolthet och glädje i detta inlägg syftar på vad som finns i min frys just nu, första lådan uppifrån.
Vi ska ha gäster på lördag.
Jag är som vanligt ansvarig för efterrätten (visserligen även varmrätten denna gång, men mitt största nöje är, och har, alltid varit efterrätten.
I frysen står nu 11 st små formar fyllda med en underbar chokladsmet.
Tina - jättegott - Nordström står för receptet som jag har tagit mig friheten att modifiera en aning:

4 ägg
1,25 dl socker
100 g smör
100 g mörk choklad
1 dl vetemjöl

Modifikationen består i att jag brukar ta hälften farinsocker, hälften vanligt strösocker och lägga till lite vaniljsocker.
Smörj formarna med smör och beströ dem med farinsocker.
Formarna ska sedan ställas in i frysen för att direkt gå in i ugnen ca 20 minuter innan efterrätten ska serveras.
Enligt receptet ska de stå inne i ca 30 minuter, men då missar man ju den härliga chokladlavan som väller fram när skeden bryter det spröda översta lagret av "chokladbomben".

Längtar redan till lördag.

Ute i kylan

Gick in på bloggportalen och möts av följande fråga:
Vad skriver bloggvärlden om just nu?

Mest sökta termer just nu
1. sexnovell
2. kissie
3. onanera
4. sexblogg
5. blondinbella
6. papa dee
7. carolina gynning
8. sex

Någon mer än jag som ser att merparten anspelar på sex?
Själv tänker jag mest på vad jag ska äta.
På jobb.
På gympapåsar och annat skolrelaterat.
Känns som att man är ute i kylan nu.
Definitivt inte på innelistan i alla fall.

Nu ska jag fundera på vad för gott jag får unna mig ikväll....
Resten av bloggsverige går väl i stället in på någon av ovanstående sidor och får sitt lystmäte.

Var och en blir salig på sin fason.

Blondinbella?

Jag har just varit inne på Bloggtoppen för att undersöka hur många som har varit inne på bloggen idag. Alltid lika roligt.
Funderar i bland på om jag känner alla, eller om någon "utestående" har läst vad jag har skrivit och i så fall, vad denne kan tycka om min blogg.

Hur som helst, till min stora fasa scrollar jag ned en bit (är inte så hemma på det här med bloggtoppen ännu) och ser rubriken "Om du gillar denna blogg kanske du även gillar....." (och det är här min fasa sätter in):

Blondinbella samt HBT-Sossen!!!!!

Ursäkta men jag kan inte se "the connection" mellan deras bloggar och min!
HBT-sossen verkar bära på ett högerhat av en dignitet som till slut kommer att riskera hans eller hennes hälsa. Hon/han är lika rebellisk som jag är feg.

Blondinbella gör en spray tanning och lägger ut foton på sin "bikinirand".
Citat från hennes blogg:
"Spray tanning håller i en vecka och det är helt ofarligt för kroppen! Karin som jag träffade var en ungblond söt tjej som var jätteduktig och gjorde det jämt. "

Jag vill inte låta överlägsen på något vis, men det känns som att det inte riktigt håller att ha "en ungblond (?) söt tjej som var jätteduktig och gjorde det jämt" som referens till att spray tanning är helt ofarligt.

Nu undrar jag: Var finns likheterna mellan dessa bloggar och min egen?
Ska jag känna mig förolämpad eller smickrad, det är frågan.

Muffinsorgie!

I dag ska jag och de två små ha muffinsorgie.
Vi har bestämt oss för att baka en äppelmuffins (vi har fått äpplen från vårt landställe igen, lyckan är total) med smuldegsströssel samt en maffig chokladmuffins med både kakao och stora chokladbitar.
Snålvattnet rinner redan, speciellt på den yngsta.
Planen är att ha söndagsfika samt att frysa in resten för att alltid ha något att bjuda på om det kommer oväntat besök (nej, vi köper inte Gevalia kaffe, här föredrar vi Nespresso).
Förhoppningsvis ska det dock inte braka ned en naken man i ett badkar genom vårt tak, tror inte att jag skulle tänka just på kaffe vid ett sådant tillfälle.
Återkommer med resultatet senare.

Kvinnan tänker alltid ett steg längre än mannen

Ovanstående rubrik är faktiskt ett citat från min man.
Detta kläcktes efter det att han, med håret på ända, i torsdags kväll sprang runt och letade efter sin borste. Eftersom den inte låg på sin vanliga plats i badrummet så måste den ju vara spårlöst försvunnen.
"Men använde inte den äldsta borsten i morse? Då ligger den säkert i hennes rum" var min kommentar som ledde till det numera bevingade citatet.

Jag tycker att det är intressant. Intressant eftersom tanken har slagit mig själv X antal gånger och ännu mer intressant att min man nu äntligen erkänner faktum.
Det kom fram att ämnet även hade varit upp för diskussion på mannens arbetsplats under en lunch (han minns givetvis inte vad han åt....).
En av kollegerna (en man) ville veta hur det kunde komma sig att när han hade packat barnens matsäck så lyckades frugan fråga om just det han hade missat att lägga ner, fanns i ryggsäcken. UTAN ATT HA TITTAT I DEN!!!!

Jag tror mig ha svaret på hans fråga (dock bara en hypotes, så ta det med en nypa salt):
Säg att det saknas bestick i matsäcken.
Detta uppmärksammas av barnets lärare eftersom barn säger precis vad som faller dem in, "jag kan inte äta för jag har inga bestick".
Om nu jag, som mamma, har oturen att hämta barnet i skolan samma dag så kan jag känna förebråelsens blickar bränna i ryggen. Jag kan nästan känna tatueringen brännas in där bak - DÅLIG MAMMA.
Hade däremot min man hämtat hade han i nio fall av tio gått fri från detta.
Det är underförstått att mamman ska ta ansvar för att barnet är helt och rent och har bestick till matsäcken och jag tycker att det är ETT JÄKLA SÄTT.
Detta är alltså svaret på frågan. Vi mammor har tvingats utveckla ett sjätte sinne för vad som saknas i ryggsäcken, helt enkelt för att vi annars klassas som sämre förädrar.

Vi är två om ansvaret.
Dock verkar det i skolvärlden fortfarande vara så inpräntat att det är mamma som gör matsäck, packar ner gympakläder och baddräkt, att det är mamman som får ta skiten, sopa upp spillrorna, och som tack för detta, skämmas som en ertappad hund med söndagssteken i käften.
Nog om detta.

En av mina läsare har önskat ett inlägg om Kicke och Sture. Jag kommer att fila på detta och återkomma när inspirationen slår till. Det är dock inte så svårt att låta sig inspireras av dessa två festtraktörer.....tack för uppslaget.

Ingen inspiration....

...vare sig när det gäller bloggen eller maten.
I dag åt jag havregrynsgröt med korn (ny produkt, prova den gärna, gör att havregrynsgröten faktiskt smakar något).
Visserligen fick jag nöjet att även smaka min lingonsylt till detta, men det räckte liksom inte för att väcka smaklökarna till liv.
Överhuvudtaget så har vi kört typ samma meny sedan vi kom hem från landet efter semestern:
Måndag Carbonara
Tisdag Pannaka eller fattiga riddare
Onsdag Sallad med halloumi, getost eller feta & avocado (barnen köttbullar och makaroner)
Torsdag Raggmunk med bacon (fast detta blir sällan av eftersom det är så jobbigt att riva potatis)
Fredag Hämtmat (sushi, pizza, hamburgare eller revbenspjäll)
Lördag Lättlagad lyxmiddag på extra fina råvaror från Fine Food (vår favvoaffär, prova den!)
Söndag Förhoppningsvis söndagsmiddag hemma hos mina föräldrar......

Jag behöver någon som kommer hem hit och bara INSPIRERAR MIG!!!
Jag vill ha en Jamie Oliver som står i mitt kök och älskar sina råvaror till döds.
En Nigella som går upp mitt i natten och äter resterna av en fet och söt efterrätt.
En Melker som skäller på mig för att jag skär löken fel.

Min man har infört en ny tradition. Vi bjuder vår närmsta familj (bestående av ca 8 vuxna, våra yngsta och ytterligare en mycket ung som förhoppningsvis snart ska ta sig ut) på torsdagsmiddag en gång i månaden.
Det ska vara simpelt. Syftet är att vi ska umgås utan att jag och min man ska stå i köket hela kvällen. Min uppgift är efterrätten.
I dag har jag för andra gången till en torsdagsmiddag gjort vit chokladmousse.
Jag som i hela mitt liv har varit en dedikerad efterrättsälskare kan inte komma på något annat att göra än vit chokladmousse.

Otroligt tråkigt inlägg idag. Jag är så besviken på mig själv (eller snarare på den uteblivna inspirationen).
Tips och råd, någon?

I fall någon skulle fundera.......

...över huruvida jag flyttade påsen med blomjord, så kan ni sluta fundera nu.
Det finns ett skäl till att jag kallar mig GoodGirl.

Goda Grannar?

I dag lyckades vår grannfru pricka in min hemkomst. Jag och den yngsta hade inte hunnit klä av oss, det var sand överallt och väskorna låg huller om buller utanför dörren. Detta lät henne dock icke bekommas.
Hon stegade fram och kort därefter fick jag reda på hennes ärende.
Hon undrade om jag kunde ta bort min (fula antar jag) påse med blomjord från den del av balkongen som vätter mot deras. ”Min man sa att jag inte skulle säga något till dig, men den är ju precis i mitt blickfång så...jag har undrat hela sommaren om den där jorden inte ska ta slut snart...”

OK. Det är OK för mig att flytta på påsen med jord. Hon var dessutom mycket trevlig när hon bad mig om den här tjänsten. Det som oroar mig är vad som möjligtvis sedan komma skall.

Kan ni inte byta ut de fula ljusstakarna i ert fönster eller
Varför har ni inga gardiner? Det blir så tomt i mitt blickfång.
Den där plantan ser lite ledsen ut, ni kan inte tänka er att köpa likadana som vi har så att det blir lite symmetri mellan våra lägenheter?
Kan ni kanske äta middag kl 19 eftersom vi har gäster kl 18? Osv. Osv.

Jag känner att det inte skulle vara bra för grannsämjan.
För hur dålig jag än är på att säga ifrån, så skulle det kunna hända att jag effektivt ändar ett gott grannskap (för gott) genom att under en hel vecka plötsligt bli obscent förtjust i att äta frukost endast iklädd en tom påse blomjord.

Nuggets och Nudlar

När den första av våra små kom till världen blev jag plötsligt varse att man kunde äta varm korv med bröd 5 dagar i rad utan att få skörbjugg. Att det kanske inte var så himla kul från och med den tredje dagen är en annan historia. Den kulinariska kokkonsten reducerades kvickt från trerätters gourmet till hämtpizza när vi skulle få gäster. Alternativt fick gästerna stå för maten. När de små nu blivit ett par år äldre kunde man tycka att det skulle förenkla kökssituationen, men där trodde vi fel. Vår yngsta tycker inte om pasta. Finns det verkligen barn som inte tycker om pasta? Oväntat svar: ja. Jag kan tala om att detta minimerar antalet turborätter, avsedda för vardagar, avsevärt. För ett tag sedan avslöjade dock vår dagmamma att hon kallade sin pasta för nudlar. Aha! *ler elakt*....I dag gick vår Carbonara under benämningen”nudlar med baconsås”. Det fungerar utmärkt. Dock fungerar det inte med penne och farfalle, så hon är nog inte så lättlurad som man skulle kunna tro (eller hoppas på när det kommer till matfrågan). Den äldsta har i stället helt konverterat, från en kost bestående av gröt och spaghetti med köttfärssås på burk, till vuxensmaker och föredrar gåslevermousse framför leverpastej och parmaskinka framför rökt svensk. Inte helt billigt med tanke på att hon inte heller nöjer sig med den färgglada barnmenyn när vi någon gång fått storhetsvansinne och går ut på krogen alla fyra. Toast Skagen (självklart med färska nyskalade räkor) står högst i rang.
Häromveckan kom jag dessutom på den briljanta idén att kalla alla typer av dubbelpanerade maträtter för Mc:Nuggets. Panerad hoki = nuggets. Wienerschnitzel = nuggets. Cordon Bleu= nuggets med god ostfyllning.
Så kunde matsedeln utökas med ytterligare tre rätter.
Vem vet, i morgon kanske jag kan kalla blodpudding för välstekt korv?
ALLA förslag är välkomna.

Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända....

Jag står vid sidan av planen och känner plötsligt hur ångan stiger inom mig.
Vet inte riktigt var det kommer ifrån, men överraskad blir jag, ”BRAAAAAAA, kämpa tjejer, hjälp målisen nu då” kommer som en strid ström ur munnen på mig.
Den yngsta klänger på mina ben och jag föser irriterat undan henne, ”mamma tittar på matchen ju”........

Enligt ”Vett för fotbollsföräldrar” ska man som ansvarstagande mamma (eller pappa) klappa duktigt även när motståndarlaget gör mål, och det gör jag, men märker samtidigt att det tar emot. Jag vill inte klappa för motståndarlaget! Jag vill skrika ”Buuuuuuuu!” och ”Ut med domarn, det var ju hands för hel**te” samt ett par andra saker som uppenbarligen är ett stort fett NEJ enligt fotbollspraktikan.
Plötsligt börjar jag förstå varför det blir kravaller vid fotbollsderbyn.

Det kan tilläggas att mannen inte var sämre han. Han förvandlades plötsligt till den ultimata supporterföräldern. Dock hade han något svårare än jag att hålla sina känslor innanför huden. Den forne inbitne djurgårdaren skriker plötsligt ”Bajen bärs och rakade brudar”, men hejdar sig (mirakulöst nog) innan de där sista två orden kommer ut i full styrka. Han hade dessutom rätt många förslag på hur taktiken skulle läggas upp och drog sig inte heller för att, under pågående match, delge tjejerna (samt vi andra som stod runtom, inklusive tränaren) sina funderingar.

Den äldre lät sig dock inte bekommas av sina föräldrars plötsliga fotbollsfansförvandling. Vid sängdags frågade hon förhoppningsfullt om det skulle vara match igen, nästa söndag. Svaret var nej, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog är tur, med tanke på att vi (och med vi menar jag oss föräldrar) förmodligen behöver mer än en veckas återhämtning efter dagens drabbning......

Dofter

Jag önskar att jag kunde dela med mig av dofter på den här bloggen.
Har precis kokat päronmarmelad som senare ska avnjutas med en vällagrad Reggiano och doften har till min förtjusning spritt sig i hela lägenheten.
Jag tror att dofter kan få oss att må bra och denna eftermiddag har sannerligen varit doftterapi på hög nivå för mig.
Härmed vill jag även framföra ett varmt tack till Lisa på Taffel (http://matalskaren.taffel.se/).
Utan Lisa hade det nämligen blivit päronsoppa till efterrätt.
Nu ska det lagas middag, bloggen får vänta.

Jag – på väg att bli en tant?

Jag åker rätt mycket tunnelbana. Att det oftast inte är en helt angenäm upplevelse förstår ni som har läst om Pisshissen på Gullmars (tidigare inlägg). Det finns även en del andra faktorer som bidrar till att jag helst av allt skulle skippa kollektivtrafiken för gott, vilket tyvärr inte är en option i nuläget.
Är dagens ungdom ovanligt ouppfostrade eller är det jag som håller på att bli en grinig tant? Oftast är de väldigt högljudda, detta gäller både killar och tjejer. Det finns dock en skillnad, tjejerna skriker gärna i falsett medans killarna utstöter mer gutturala ljud (de falsettskrik som ändå undslipper dem är förmodligen väldigt oönskade från deras sida).
En konversation tjejer emellan kan låta ungefär så här:
”Men åååååååååååååååååååh, ja ba’ skrek liksom, han va’ ju så sjuuuuuuuuuuuukt snygg. Vi kn***ade flera gånger asså det var ju bara såååååååå sjuuuuuuuukt. Fatta!”
Ett alternativ är att allt detta skriks ut i en mobiltelefon samtidigt som medpassagerarna generat försöker se ut som om de inte lyssnar.
Och ja, ovanstående mening förekommer faktiskt kl fyra en eftermiddag då min yngsta sitter i vagnen och suger i sig vartenda ord som en torr svamp i ett regnoväder.
Kan tyvärr inte återge en kill-konversation för det är lite svårare att höra vad de säger (vilket kanske är tur, vad vet jag). De ägnar sig i stället lite mer åt fysisk aktivitet som att knuffa runt varandra eller att försöka kasta ut någons keps genom tunnelbanedörrarna när de precis ska stängas.
Ett annat typiskt drag verkar vara att alltid tränga sig före, in eller ut i tunnelbanan och i rulltrappan (gärna i ett kompakt”gäng”), eller att inte ge plats för pensionärer med rullator eller föräldrar med barnvagn. De stirrar gärna lite surt i stället eftersom vi (pensionärer och föräldrar) har mage att vara i vägen.
Jag kan inte minnas att jag var så här själv i den åldern, men det kanske är den berömda tantsjukan som förr eller senare verkar drabba oss alla. Alternativt så börjar minnet svika mig. Jag är kluven. Frågan är om jag ska bli rädd för mig själv eller rätt och slätt omfamna denna nyvunna sida och börja stirra tillbaka.......som en riktig kärring!

På begäran

Jag har fått kritik för att bloggen har blivit för mysig. Det påpekas att jag lovade att vara arg. Självklart tar jag till mig av kritiken och bjuder nu på lite ilska igen, håll till godo:
Den här gången är det Ekströms som har retat upp mig. Som det freak jag är när det gäller bakning stör jag mig alldeles vansinnigt på följande TV-reklam: Mamma och dotter blir plötsligt varse att det kommer gäster på besök. De tittar lurigt på varandra och kastar sig ut i köket. Här tar de fram en påse som består av äpplen i ena änden och smuldeg i andra. Av detta blir det (givetvis) världens finast paj. Så långt är det OK. Superbra att man kan slänga ihop något nybakat trots tidsbrist. Men det är nu det ofattbara händer. Så fort de är klara så rusar de iväg (igen) och hämtar bunke, slev och mjöl och mjölar sedan fullkomligt ner både sig själva och köksprylarna. Sedan ler de glatt när gästerna kommer och låtsas som att det är de själva som har snott ihop pajen på nolltid.
Som mamma till de två små strävar jag personligen efter att minimera mina timmar av hushållsarbete. Trodde därför att minimeringen av disk var en del av Ekströms säljargument, ett argument som de dock eliminerar genom att använda sig av den här reklamsnutten. Sedan följer nästa fråga: Är det fult att bjuda på halvfabrikat?
För om så är fallet så är det ju inte helt genomtänkt av Ekströms att informera sina potentiella köpare om detta.
Reklammänniskor där ute, hur tänkte ni?
Eller ska jag i stället fråga, tänkte ni?

Middagsmys

Jag köpte lyxkaffe på ett fik i närheten av jobbet i morse (köpa färdigt=lyx). På en liten skylt invid kassan ser jag att de serverar scones och jag blir genast så sugen att det börjar vattnas i munnen trots att jag ätit frukost för mindre än en halvtimme sedan.
Väl hemma bestämmer jag mig för att det blir en scones-middag.
Jag bakar dem på dinkelmjöl och lite havregryn och de smakar lika himmelsk som de doftar.
Vi äter dem med smör, ost, creme cheese och marmelad och dricker hett yogithé till. De små frossar i läckerheterna och njuter av att smöret smälter på de varma bröden.
Mannen är inte lika förtjust, han hör till skaran som tycker att middagen helst ska bestå av kött och sallad. Jag är däremot nästan sjukligt förtjust i alla former av bröd och är hur nöjd som helst. Varför ska scones vara förbehållet frukost och "afternoon tea"?
Fritt fram för sconesmiddagar.

Jag missade Top Model

Om jag av en händelse lyckas få sittplats på T-banan på morgonen, slår jag upp gratistidningen och kollar in TV-tablån för kvällen. Så var fallet i går morse.
Intet ont anande levde jag under ett par timmar med förhoppningen om att min kommande TV-kväll skulle vara fullbordad i och med ”Sjukhuset” och ”Top Model”. Tills jag raskt togs ned på jorden av min kalender, där det med stora bokstäver stod skrivet FÖRÄLDRAMÖTE 18.30. Eftersom ovan nämnda program tar sin början innan kl 19.30 så kände jag mig ändå rätt säker på att i alla fall få njuta av slutklämmen. Det visade sig att jag hade misstagit mig å det grövsta.

Vi föräldrar sitter i den stora matsalen och lärarna med rektorn i spetsen står längst fram. Mötet börjar på utsatt tid vilket höjer mina förhoppningar om att hinna hem i rimlig tid. Det fortsätter med en presentation av varje lärare och sedan följer en rad punkter som vi REDAN HAR GÅTT IGENOM PÅ TVÅ TIDIGARE MÖTEN.
Efter detta träder en av fritidspedagogerna för 6-års-verksamheten fram. Hon förklarar för oss föräldrar (som, märk väl, alla har barn i 7-årsåldern eftersom vi sitter på detta möte tillsammans) att ”vantarna bör ha muddar som man kan trä över ärmen (eller innanför)” och att barnen ”bör bära overall eftersom det är så bekvämt” (?????????) och att ”extrakläder ska tas med eftersom det är så kul att hoppa i pölarna”.
Redan vid partiet med muddarna har jag och en mamma till brutit ihop i små fnisshögar. Som 7-åringar. Vi vågar inte titta på varandra av rädsla för att brista ut i gapskratt. Som tur är ska vi nu dela upp oss klassvis med respektive lärare.
Nu har ca 45 min förflutit.

Det visar sig nu att vi ska börja med en namnlek (och nu förstår ni varthän det börjar barka). Förste man/kvinna säger sitt namn och något denne tycker om att göra.
Exempel: Gustav – fiska. Näste man säger Gustav – fiska och fortsätter med sig själv, Lisa – skidor......Tredje upprepar ovanstående osv. osv. Tackar i tysthet min lyckliga stjärna för att jag är redan tredje kvinna på tur. Lider med den stackars mamman som plötsligt inser att hon är sist i kön. Hon ser smått skräckslagen ut, jag såg hur hon sneglade på dörren. Det kommer inte som en överraskning att ytterligare en halvtimme har sprungit i väg.
GoodGirl - besviken.

Det är nu vi ska börja diskutera det vi egentligen kom för, skolverksamheten. Strax därpå följer dock den punkt som gör att jag till slut inser att TV-kvällen har flytt sin kos.
Vi kan kalla den ”frågan är fri” och är vanligt förekommande på alla typer av föräldramöten.
Det är nu alla föräldrar kommer att ta upp just det de tycker berör just deras barn trots att alla egentligen vet att det är helt fel forum för detta.
Det kan tilläggas att denna punkt som, så att säga, ska "sätta punkt" för mötet oftast är den mest tidskrävande.

Klockan 21.00 stapplar jag in genom dörren, går raka vägen till soffan och somnar sött på ca 5 sekunder. Ett föräldramöte är helt klart ett legitimt skäl till att det inte blev något inlägg i går.

Vardagslycka

Efter att ha sovit till kl 10 i går (väldigt ovanligt fenomen sedan de två små gjorde entré) hade jag något svårt att däcka mig själv vid normal tid påföljande kväll.
När den äldsta kom in vid kvart över sex-snåret i morse och undrade om det var tid för frukost, så svarade jag vresigt att skinkosten fick vänta, eftersom det fortfarande var natt, och så talade jag om för henne att hon skulle gå och lägga sig igen. På stubben.
Nu var det tyvärr bara en önskedröm från min sida.
Eftersom jag var så sjukt trött så fanns alternativet att det faktiskt hade kunnat var morgon inte ens på kartan. När den råa sanningen äntligen hade gått upp för mig rullade jag ur sängen och kröp (ej bokstavligt talat, men det kändes faktiskt så) in i badrummet.
När jag äntligen tar mig ut därifrån ser jag att barnen sitter och äter frukost!
Här bör det tilläggas för "oinvigda" att min man är en sjusovare och sällan går upp innan jag och barnen redan har gått igenom morgonracet med frukost, påklädning och tandborstning.
Och det är då han uttalar de magiska orden: "Jag har gjort kaffe till dig, det är bara att ta"!!!!!
Alla som känner mig vet att mitt morgonkaffe och min morgontidning är något heligt. Dock brukar jag sällan hinna dricka det där kaffet innan jag kommit till jobbet.
Nu sitter jag vid frukostbordet, tidningen ligger på min plats och det heta, nybryggda kaffet ryker i koppen framför mig.
Vardagslycka. Vardagslyx. Vardagskärlek.
Choklad och blommor i alla ära men....Nej!
Att notera att ens älskling är trött och brygga en kanna kaffe åt henne på morgonen det är faktiskt en svårslagen kärlekshandling!

Höstglöd

Förra veckan fick vi frukt av grannen på landet (gräset är alltid grönare på andra sidan....på vår sida får man vara glad om man kan sätta lite rabarber utan att köra spaden rakt ned i berggrunden). Nu fick vi i alla fall njuta aromen av nyskördad svensk frukt hemma. Det finns ingen parfym i världen som kan slå doften av bebis eller just svenska äpplen. En utmaning för landets parfymtillverkare kanske?

En del skivade jag och frös in för framtida pajer, muffins, marmelad, kakor.... En del av äpplena gjorde jag äppelmos på. I går kväll smög jag ut i köket och öppnade frysen bara för att dra ut lådan med höstens härligheter och njuta av min rikedom (ibland gör jag samma sak när jag precis har städat kyl eller frys, men min man tror att jag är lite psycho då, så jag har slutat med det).

Snart börjar dessutom lingonen bjudas ut på hötorget! Jag köper aldrig lingonsylt på burk. Är principiellt emot det tillverkarna kallar lingonsylt, men som består till hälften av äpplen. Dessutom smakar den sylten mest socker, den har inget av det där lilla beska som är så uppfriskande med just lingon. Därför består en hel hylla i vårt kylskåp av hemmagjord lingonsylt. Jag brukar dessutom lägga rabarber på (på, inte i....ha, ha) en hel låda i frysen med lingon om sylten skulle ta slut under året, så att jag kan koka ny.

Min man är ett stort fan av det jag tillverkar av dessa naturens skatter, men desto mer putt över den plats som det tar upp i kyl och frys..... Men jag är beronde av min höstglöd, året runt, så det är något som han helt enkelt får leva med även i fortsättningen!

Något jag funderar på

Det finns en ny reklam som har fångat min uppmärksamhet. Kanske dock inte på det sätt som det säljande företaget i fråga skulle önska.
Rexona vill sälja sin nya deo genom att propagera för hur bra det är att produkten ”står upp och ned”.
Ursäkta mig, men jag köper deo för att slippa svettas och för att motverka eventuella oönskade odörer som kan uppstå i samband med detta. Att deon är upp och nedvänd skiter jag, ärligt talat, fullständigt i.
Fast det finns kanske någon där ute som är beredd att betala ett par spänn extra för att substansen ska träffa armhålan extra snabbt på morgonen?
I såna fall hyser jag största respekt även för er, som är beredda att betala mer för exakt samma deo men i en upp-och-nedvänd förpackning, för att ni gynnar mångfalden av överflödiga produkter i vår värld av konsumtion.

Det blev inte städat och fixat.....

Hela veckan har jag sett fram emot fredagen.
Inte så mycket för att helgen hägrar utan mest för att lägenheten ska bli STÄDAD!
Vi köper vita städtjänster för att få lite mer tid då vi kan umgås med varandra i stället för att sätta den yngsta och den äldsta framför Cartoon Network eller någon annan hjärndödande kanal (vad är det för fel på barnkanalen? Jag älskar barnkanalen själv. Detta måste tas upp i något annat inlägg) medans jag och mannen rusar runt som skållade råttor för att försöka få upp standarden i lägenheten.
Det lyxigaste av allt är att städningen sker just på fredagar, vilket betyder att vi får njuta av blanka handfat, toaletter och golv under hela helgen.
Det bör tilläggas att vita städtjänster tär en del på plånboken (vilket också skulle kunna tas upp vid ett senare tillfälle, varför ska man behöva vänta ett år med att få tillbaka hälften av pengarna?????) och då förväntar i alla fall jag mig att tjänsterna utförs på ett korrekt sätt.
Den yngsta är fortfarande är sjuk (se tidigare inlägg) och jag ska jobba hemma, vilket hade kunnat betyda att jag hade haft möjligheten att såsa runt i morgonrock med en kopp kaffe vid jobbet (dvs. datorn) hela förmiddagen.
Men, vi ska ju få STÄDAT idag så 06.15 går alarmet som vanligt och vi kör morgonracet med frukost, påklädning, skolväskor och nej-du-får-inte-spela-tv-spel-på-morgonen -paniken. Klockan 8.00 är i alla fall den äldsta i skolan och den yngsta och jag har placerat oss i morfar och mormors lägenhet för att jag (och de som städar hemma hos oss) ska få arbetsro.
När vi kommer hem är förvirringen total: det är inte städat....DET ÄR INTE STÄDAT!!!!!!!!
Min dröm har spruckit, helgen är förstörd......
I stället för att, likt omslaget på en inredningstidning, sitta i vår soffa med nypuffade kuddar, vadar jag genom gruset i hallen och försöker desperat få upp alla flingor under matbordet och torka toaringar innan helgen ska ska ta sin början.
Till slut kapitulerar jag och skriver det här inlägget i stället. Det är skönt att ge utlopp för sin ilska ,men det hade ta mig faan varit ännu skönare om det hade varit STÄDAT OCH FIXAT!!!!

Sjuka äkta (eller oäkta) män

Det är höst. Jag brukade älska hösten. Jag älskar fortfarande den rena klara luften (som det redan har tjatats om i ett antal veckotidningar), skogspromenad som doftar av fuktig mossa och mogna lingon och hela det där köret med att tända ljus och mysa i soffan med en kopp thé (fast jag föredrar nog kaffe om jag får välja).
Sen fick vi barn.
Med barn upptäcker man (högst ofrivilligt) plötsligt en annan sida av årstiden. Med hösten följer nämligen alla virus och bakterier och däckar både barn och vuxna. Hemma hos oss däckar speciellt barnens far, min man. Ett urval av ett par fullt normala konversationer vid ett tillfälle som detta:

Jag: ”Det börjar bli dags för middag, vad tycker du att vi ska äta?”
Mannen (vid dataspelet): ”Jag är så sjuuuuuuuuuuuuuuk” (detta sägs mycket ynkligt och med inlevelse värdig en fullfjädrad dramatenskådis) ”du får bestämma” (underförstått: och laga den också).

Ytterligare ett par timmar senare:

Mannen (med hundögon): ” Kan inte du massera mig? Jag har sån huvudvärk”
Jag: ”Mäh, jag får ju aldrig massage när jag är sjuk”
Mannen (snyter sig ljudligt och suckar tungt): ”men jag mår ju så dåligt, snäääääälla......”
Jag: ”hrmpf”

Mannen: ”Den där krämen som du har......”
Jag : ”Vilken kräm?”
Mannen: ”den där mjuka som du brukar ha på läpparna.”
Jag: ”Vadå? Min Eight-hour?!”
Mannen: Just det! Jag behöver den för min näsa, den är så öm.

Sedan ligger vi sida vid sida i våra pensionärsbingar. Mannen har höjt sin något vid huvudändan för att kunna andas och inte snarka så mycket (vilket inte har den effekten överhuvudtaget ska det senare visa sig), han är alldeles blank om näsan och luktar Eight-hour från Elizabeth Arden. Romantik på hög nivå.

Nästa dag:
Den yngsta: Jag är fääääääääääääääääääääääääärdig!!!!!!!
Jag: (mitt i disken med skum upp till armbågarna): ” kan du torka den yngsta?”
Mannen: ” Om fem minuter, jag måste ligga ned och låta nässprayen verka.....”

Så där håller vi på.
Ni förstår själva. Det räcker med att ha två sjuka barn, jag behöver inte ett tredje, då hade jag nog sett till att bli gravid i stället......
Men vi har lovat att älska varandra i nöd och lust och det gör vi (så gott vi kan i alla fall i just tider av nöd...). Att känna att man älskar sin man där han ligger, kvidande och snörvlande i sängen, doftandes min svindyra Eight-hour, det är kärlek på hög nivå det!

”Unna dig lite egen tid”

Som mamma till de två små bör man ta alla chanser till lite ”egen tid” enligt alla glossiga (mamma-) magasin. Jag behövde inte lämna i morse vilket fick mig att frångå min dagliga rutin (efter lämning rusar jag in och ut ur tunnelbanan för att sedan rusa till kontoret). Nu ska jag lyxa till det. I stället för att rusa, ställer jag mig i en alldeles för lång kö vid en känd kaffekedja och beställer en latte, som glöms bort, och plötsligt går ganska mycket mer tid än jag räknat med. Men vad gör väl det? Jag ska ju snart sitta på tunnelbanan med min tidning, en krämig latte och njuta av 10 minuters egen tid.......trodde jag. Det visar sig snart att jag har prickat in första morgonföreläsningen på KTH. Tunnelbanan är smockfull och jag står med en krämig latte i ena handen och handväskan samt en påse med min lunch i den andra. Runt omkring mig trängs hormonstinna unga män (jo, mest män inte så många kvinnor faktiskt, försöker mig inte på något feministiskt grepp här) med finnar i sina unga ansikten. Datorn väger bly på ryggen och jag svettas på de mest onaturliga ställen. Har (förmodligen under en sekund av hybris) dessutom frångått min rutin att sätta på mig ballerinaskorna och i stället plockat fram stövletterna ur garderoben. Stövletterna med 10 cm hög klack. Svettig, med sminket rinnande samt med en dundrande värk i huvud och i tår anländer jag till jobbet. Tidningen är oläst och kaffet håller på att kallna i pappersmuggen.
Allt jag begärde var ju bara 10 minuter på tunnelbanan med tidning och kaffe, sittandes!
Kanske i morgon....????
Snacka om att ha dragit ner på kraven.....

Galaxy - som från en annan planet

För någon månad sedan fick min man syn på en annons i en stor dagstidning med budskapet "bli testpilot på Silja Galaxy". Även fast vi har provat alla östersjöns kryssare under en period i våra liv då min mor, tillika min mans svärmor bodde i Helsingfors, så bokade han genast biljetter. Östersjöns nya lyxkryssare.... han hade en ny sorts lyster i ögonen. Två veckor senare var det dags. Min man hade läst fel på hemsidan gällande tiden för boarding så den första timmen fick vi tillbringa i det sunkiga caféet. Barnen fick hallonpaj som de ratade (den var äcklig) och ölen var dyr, men vad gjorde väl det? Vi skulle ju snart gå ombord på lyxkryssaren. Vi fick en informationspamflett vid incheckning. Här fick vi veta att skeppet var byggt så sent som 2006 och att all lyx man kunnat uppbåda skulle stå till passagerarnas förfogande. Efter en kilometers promenad (nödvändigt för att kunna komma på kryssaren) stod vi så i hytten som luktade unket och inte var städad under varken sängar eller på toaletten. Om skeppet verkligen är byggt 2006 så undrar man om arkitekten ändå inte har frysts ned (tänk Star Strek) under 80-talet för att sedan väckas upp enkom för att få förmånen att designa heltäckningsmattor och annan inredning för denna nya lyxkryssare. Om ni har sett "Torsk på Tallin" så tror jag att ni kan föreställa er på ett ungefär vilken ambiance jag försöker få fram här. Det enda som saknades var Pernilla Wahlgren med Piccadilly Circus-frillan och bröderna Ingrosso, som i sann Tony Irving-anda skulle virvla sina lurviga i den fantastiska (tror att det var deras egna ord) baren i två etage. I det undre etaget luktade det avlopp - konstant. Heltäckningsmattan (design från 80-talet, om nu någon skulle ha glömt det) hade brännmärken och luktade surt av gammal utspilld alkohol (och spya?). Men vi gav ej tappt. Ett middagsbesök i den ryska lyxrestaurangen skulle säkert få oss på bättre humör. Det skulle även här visa sig att vår definition av lyx skilde sig väsentligt från kockarnas och serveringspersonalens dito. Min blini (bovetepannkaka på svenska) hade, hoppsan, blivit bränd på ena sidan, men kocken hade haft ett av sina förmodligen ljusare tillfällen och löst denna förargliga miss genom att helt enkelt lägga den brända sidan nedåt på tallriken. Vår äldsta hittade en svart oformlig klump i sin Fanta, vilket vi försiktigt påpekade, bad om ett nytt glas och därmed hade brände våra broar hos servitrisen som efter detta inte bevärdigade oss med en blick. Huvudrätten tänker jag inte ens gå in på, men ord som "smakförstärkare" och "salt" dyker upp ur mitt undermedvetna. De små hade i stället en orgie i transfetter och konserveringsmedel, något som de (till skillnad från oss) dock verkade uppskatta. Det kändes som om det var lika bra att gå och lägga sig, allt skulle säkert kännas bättre efter en god natts sömn, tänkte vi och gick ner till hytten för att bädda i ordning för natten. Tyvärr så visade det sig att täcket inte riktigt passade ihop med påslakanet vilket resulterade i att det blottades längst ned, något som jag skulle ha uppskattat att bli besparad, då jag plötsligt insåg att täcket nog inte var från 2006. 80-talet var visserligen en unik era, även i mitt liv, men av hygieniska skäl tror jag personligen inte att man ska använda samma sängkläder under så lång tid. Den sista tanken som flög genom mitt huvud innan jag somnade var hur-i-helvete-jag-skulle-orka-vara-kvar-på-den-här-=!#(!)/"/&"¤="=)"(#!//¤&#%¤-båten i 18 timmar till. Men har man något val? Svar nej.
Vi överlevde. Vi överlevde en karaokesession (tänk Johan Glahns i beige byxor och strumpor i sandalerna sjungandes typ samma låt väldigt falsk och väldigt många gånger). Vi överlevde bingosessionen och en något överförfriskad dam i 60-årsåldern som inför öppen ridå och under pågående show försökte ragga på pojkarna i jazzbandet. Vi överlevde även lunchen som var samma transfettchock för de små som kvällen innan, men faktiskt en mer angenäm upplevelse för oss.
I morse slog jag upp ovan nämnda dagstidning. Kulturdelens fram- och baksida bestod i en enda stor annons för ovan nämnda lyxkryssare: "Galaxy, som från en annan planet". Citat alienvarelse: "Och jag som trodde att jag hade sett allt".
Jag blev arg. Skulle vilja ändra på denna slogan: Galaxy, som från en annan tidsålder, du har redan sett allt.