Så var det dags igen

I går vid ett samtal med en kollega uttalade jag de förbjudna orden.
"Barnen verkar äntligen vara friska, tänk om de får vara det i alla fall i en vecka...."
Skulle jag aldrig ha gjort.

Vid 12-snåret hade den yngsta redan gråtit i två timmar hos dagmamman som i desperation förmodligen hade försökt att ringa på både mobiler och hemtelefoner upprepade gånger.
Min mobil är ju som sagt borta, och min man satt i möte och hade stängt av sin.....

Inget ont som inte för något gott med sig.
Det blev mannen som fick pallra sig ut från kontoret för att ta den yngsta till läkaren.
Ibland är det en välsignelse att befinna sig i ofrivillig radioskugga!