Social fobi kan drabba oss alla

Kanske speciellt en regnig måndagseftermiddag.
Jag går med vagnen utefter vår gata och får syn på en granne.
Grannen tittar upp, så där som man gör när man passerar bredvid en annan människa på trottoaren.
Sedan snurrar hon snabbt tillbaka huvudet och låtsas som om hon inte har sett mig, vagnen, den yngsta och våra fyra gigantiska väskor som hänger ut från alla sidor.
Hon börjar gå mycket snabbt och målmedvetet.

Jag har precis försökt få till ett leende (så bra som det nu går en regnig måndagseftermiddag) och ett halv hej har precis sprungit över läpparna, men fastnade ungefär då grannen låtsades att hon inte såg mig.
Jag känner mig lite dum.

Väl inne i trapphuset inser jag att vi har gått in på två olika plan.
När vi fått in vårt åbäke till vagn i hissen tror jag att vi ska åka ner en halv trappa eftersom jag HÖR grannen stå därnere, men icke....
Hon väljer att vänta tills jag har åkt upp och hissen ned igen för att slippa träffa mig!

Samtidigt kan jag förstå henne.
Hur kul är det att socialisera sig med en granne när regnet vräker ned och allt man vill är att komma innanför dörren , ta av sina plaskvåta kläder och sjunka ner i soffan?
Det har pratats om det en del men ändå: kan det vara så att vi svenskar blir så trista och tråkiga på grund av klimatet vi lever i?

Blir vi inte mycket mer sociala, ler vi inte lite oftare mot varandra under vår och sommar?
Själv är jag ju inte särskilt sugen på att le glatt mot en granne och samtidigt konversera densamme när mascaran rinner och jag har fem lager blöta kläder på mig.