38 och 39 grader celsius....

....steg upp före oss sega päron.

Tillsammans hade de skapat en adventsfrukost värdig en kung.
Detta involverade även en del stolskrap på vårt relativt nya ekgolv.
Jag hörde detta tydligt genom den stängda sovrumsdörren vilket inte bådade så gott.

Allt var dock förlåtet när jag kom upp och såg två tindrande ögonpar i bästa Jenny Nyström-jul-anda (att de har mörka ringar och är så där feberglansiga kan vi försöka att bortse ifrån).

Klockan elva ska jag och maken på brunch.
Tyvärr var jag tvungen att trycka i mig 2 gifflar under nära militärisk övervakning av den äldsta och yngsta så nu kommer mitt matintag dessvärre att vara limiterat fram tills i eftermiddag.
Jag som brukar vara så BRA på att frossa just brunch.
Känns inte som om mitt frossande kommer att komma till sin rätt idag.

Men vi får komma ut och umgås.
Med andra vuxna.
Tack mormor!

Nu sitter ni alla där...

....på er middagar och skrattar och glammar, dricker vin och berättar tokiga anekdoter för varandra.
Själv sitter jag i soffan och slözappar så att fjärrkontrollen glöder och snart börjar ryka.
Min äkta hälft spelar WoW (World of Worldcraft, dataspel, för er lyckligt oinvigda), med ljudet på vilket innebär en hel del "Poff, slash, bang, crash".
Ett något störande moment i mitt zappande.
Att han dessutom är helt okontaktbar under tiden gör det hela inte mycket charmigare.

Nä, ja e inte bitter.....

39,7

39,7 grader celsius satte P för en trevlig middag vi skulle på i kväll.
Den yngsta är skyldig.
Det tar inte slut helt enkelt.
Åhhhhhh jag måste ha reeeeeeetat gudarna, måste gjort nå't feeeeeeeeeel.......

/Regn hos mig

Rockin' around the christmas tree

Jag vet att det inte är december ännu men tro mig, jag har varit DUKTIG detta år min strävan att inte trötta ut familjen med jingle bells i alla dess former innan ens första advent har gjort entré.
I morse satte jag på första julplattan på Spotify (I lööööööööööv Spotify som har öppnat gränserna till ett gränslöst land av julmusik).
En riktig klassiker där Sinatra sjunger gammaldags julsånger som drar mig tillbaka till en tid då den första snön föll i november och faktiskt låg kvar tills dess vintern ansågs som överstånden.

Funderar på om jag ska klä vårafönsterkarmar med fetvadd för att få den rätta julkänslan i år?
Men sedan vi flyttade har vi så förbaskat många och framförallt stora fönster så det spricker nog redan innan jag har provat.
Det räcker kanske med att spetsa glöggen lite extra på julafton, med tanke på hur billig i drift jag är nuförtiden så kommer jag ju att se snö efter bara ett glas eller två....

HO, HO, HO
Vi ser på det ljus som vi tänt och välkomnar första advent!!!!!!
/Julfanatikern

Utröstningsyra

I kväll är det dags igen.
Ännu en förväntansfull blivande artist ska röstas ut från sin chans till ett kontrakt med ett stort skivbolag och hyllas i hela en vecka efter skivsläpp för att sedan för evigt utraderas från stjärnehimlen.

De första säsongerna följde jag med spänning och varenda nyans, varenda ton hade jag koll på.
Nu sitter jag där i soffan, ganska så blasé med ett glas rödvin i ena handen och datorn i den andra och raljerar om vem som kommer att åka ut och varför.
Ibland har det gått så långt att jag i stället helt sonika skiter i artisternas uppträdanden och går direkt på utröstningen i stället.

Det slutar ju ändå alltid med att jag blir besviken och tycker att fel person har röstats ut på helt fel grunder (handlar det ändå inte om att kunna sjunga och showa, eller har jag helt missuppfattat konceptet här?).

Varför tjejerna röstas ut är ju inte precis någon gåta.
Eftersom merparten av Sveriges tjejer sitter klistrade vid Idol så är det givet att det är de sötaste/snyggaste/absolut inte alltid mest sjönsjungande killarna som får röster.
Att jag själv inte bemödar mig med ett telefonsamtal säger ju resten.
Det är ju ingen annan som röstar än småtjejerna och idolerna släkt och vänner!

Tyvärr så börjar dock även mina åsikter skilja sig från juryns.
Med risk för att bli anklagad för personangrepp så vill jag nu lufta att jag tycker att Robin showar som en påse nötter.
Stel och med samma ansiktsutryck rockar han röven av juryn.
Att han valde just "Let me entertain you" blev ju liksom en parodi i sig.

Alice, you go girl!

Att gå emot naturlagarna

Jag har upptäckt att mina aggressioner ofta blossar upp i kollektivtrafiken.
Trist för er läsare kanske men, here we go again.

Ett litet tips till alla er användare av rulltrappor:
När ni kommit upp, gå iväg en bit innan ni stannar till för att mecka med handväskan, mobilen eller dylikt.
Det är, enligt min mening, inte så lyckat att tvärstanna precis efter att du kommit uppför rulltrappan, för att kolla huruvida kassörskan på Coop har stämplat in rätt priser på kvittot.
Det handlar om naturlagar.
När jag kommer upp för rulltrappan fortsätter den helt sonika att rulla.
Att ta ett steg bakåt är en omöjlighet, seriekrocken är ett faktum.
Den naturliga följden blir mao att jag ofrivilligt rullar vidare rakt in i (i detta fallet) tanten innan jag hinner göra ett desperat jämfotahopp till vänster för att undvika seriekrocken som hotfullt närmar sig från andra håller.
Hon vänder sig om och ger mig Blicken med stort B som låter mig förstå att jag inte är vatten värd som blaffar rakt in i ryggen på lilla tanten.
Jag vill helst förklara ovanstående, gärna skrikandes och högröd i ansiktet men inser snabbt mina begränsningar och håller i stället truten.
Igen.

Gubbgrupp och Barnvagnsmaffia

Går på tunnelbanan med min otroligt tunga ryggsäck.
Befinner mig i det skedet då jag skulle kunna gå över lik för att få en sittplats.
Jag ser mig omkring i vagnen och längst in sitter där en man i 80-årsåldern.
På sätet bredvid sig har han lagt sin pensionärspåse (avlång väska i vinyl).
Det finns med andra ord en ledig sittplats som är upptagen av en pensionärspåse.
Jag närmar mig sakta för att få en reaktion på huruvida mannen i fråga tänker flytta sin väska.
Han tittar upp och.......
HÅNLER!!!!!

Gubbfan sitter och NJUTER av att se en trött småbarnsmor med tung ryggsäck sukta efter en stunds vila på väg hem från jobbet.

Den så flitigt utskällda Barnvagnsmaffian ligger i lä vid sidan av den lömska, illvilliga Gubbgruppen, som gör allt för att förtränga att de själva varit barn en gång i tiden och att yngre människor (inklusive barn) också kan ha trötta ben en onsdagseftermiddag.

Per får som han vill

Trots en något otrevlig ton i de senaste kommentarerna kommer härmed ett inlägg från Per.
Håll till godo!

Per är arg på:
Folk som inte förstår och hyllar Uffe och Kickes storhet.

Jag tror att det var någon gång under tidigt 90-tal som jag först kom i kontakt med Uffe och Kicke. Det var i en trevlig lokal med tillhörande bastu och....NEJ, förlåt.
Jag menar självklart att jag satt i vardagsrummet på landet med ösande regn utanför, läsandes min mormors Svensk Damtidning.

Att få följa med i Uffe och Kickes värld var att få leva en smula. Att två så hjärliga vänner kunde komma så bra överens i köket var roande. Var kommer denna fantastiska personkemin de har mellan varandra?

Mången Svenska stoltheter har lagat mat med dessa festtraktörer. Minns ni Lasse Berghagens creme brulee?
Pappa Dees julmiddag med efterföljande blockljusstöpning?
Solbrännorna. Frisyrerna. De bländvita leendena över en tallrik kanapeer.
Kärlek mina vänner. Kärlek.
Nu till det som gör mig så förbaskat arg.
Uffe och Kicke är numera persona non grata i den svenska mediaetern!
Bortglömda.
Utskyfflade på den Skånska slätten.
Förpassade till grannbråk, homo-insinuationer (så löjligt!) samt publikt bespottade av nuvarande hot-shots som Leila och Mat-Nicklas.
Att uppvisa sådan total historielöshet och respektlöshet av två sådana stora karaktärer är en nationell katastrof av sällan skådat slag.

Tillsammans kan, och bör, vi återupprätta deras rykte.
Sätt ned foten!
Ring er lokala riksdagsledamot!
Om inte kommer vi att kommas ihåg som en del av de som förstörde ett kulturarv utan att så mycket som rycka på axlarna och säga:
Nu får det vara nog!

Funny Bunny

De sedvanliga reklambladen för ditten och datten börjar rasa in i brevlådan.
I går kom Jysk med sina julklappstips.

På sidan tre får du veta att du kan köpa "Snygga påslakanset med tryck. Välj mellan Funny Bunny i slät bomull och Heart i polyestersatin".
Polyestersatin satte liksom pricken över i på det hela.
Att de tillverkas av märket PLAYBOY Home kommer väl knappast som en överraskning.

Du kan även köpa en så kallad "Prydnadskudde".
En Funny Bunny.
Av polyester.
Rosa eller svart.

Undras var de har tänkt sig att man ska ha de prydnadskuddarna någonstans?
Jag ser julafton framför mig.
Gästena anländer och sneglar nervöst mot soffan.
"Nämen, har ni fått nya mjukiskuddar till barnen, vilka söta små kaniner, rosa och svarta med en liten fluga.....det var väl näpet....."

Nä, kan inte Hoppe Hare skutta hem till Playboy Mansion istället.
Något säger mig att röd-svart-rosa polyestersatin skulle passa bättre där.

fast när det gäller....

...Kicke och Sture, som signaturen Per fortsätter att vädja om blogginlägg för, så måste jag erkänna att jag inte har så mycket till övers för just de här herrarna.

Per, DU är dock hjärtligt välkommen att skriva ett alldeles eget inlägg om dessa två festtraktörer så ska jag med glädje publicera detta!

Kärlek, fred och förståelse
/SysterDuktig

Information är A & O

Så har de gjort det igen.
Varje år är det samma visa.
På hösten kommer höstlöven (surprise!) och med dem förseningarna.
På vintern kommer snön (surprise!) och med den förseningarna.

I dag stod jag och den lilla och väntade på Tvärbanan.
När vi kom till Gullmars visade skyltarna på en minuts väntetid.
När vi hade väntat i ca 10 minuter visade de fortfarande en minut.

Efter ca en kvart kommer äntligen en tvärbana på rätt spår dock i fel riktning.
Förvirring uppstod.
En del klev på och sprang av igen, andra stod i dörröppningarna och velade.
Efter en evighet informerar äntligen föraren om att tåget går mot Alvik.
Tåget töms igen.

Två kvinnor i min närhet var på bristningsgränsen och tyckte uppenbarligen att jag såg ut att vara en lämplig samtalspartner.
De närmade sig mig oberoende från två håll med ett fräsande "tänk om de kunde informera om förseningarna i alla fall!".
Till saken hör att jag älskar snö, snöoväder, snöstorm.
Jag var på ett fantastiskt humör och tänkte inte låta någon förstöra detta för mig.
Tog ett steg tillbaka och lät dem spy sin galla över varandra i stället.

Men allvarligt, SL, är det så jävla svårt att sända ut ett meddelande i högtalarna om förseningar i spårtrafiken? Så vitt jag vet så funkar det i tunnelbanan.
Eller njuter ni av att se oss dyrt betalande resenärer stå och frysa ändan av oss i väntan på ett tåg som kanske inte ens har för avsikt att komma till stationen?
I kombination med pisshissen och trängseln så känns det verkligen outhärdligt att betala för era så kallade tjänster.

Finns det hjärterum....

Jag läser en bostadstidning från förra veckan som morgonlektyr.
Skulle jag inte har gjort eftersom jag omedelbart retar upp mig på alla förnumstiga, fixiga människor som trollar med sina lägenheter så att en liten trea på 75 kvadrat plötsligt rymmer två vuxna och tre barn.
Förmodligen är jag otroligt avundsjuk eftersom jag och mannen inte ens skulle klara av att fixa ett stopp i avloppet, men jag stör mig ändå.
Bland annat på följande uttalanden av familjen i fråga:

"Men hur som helst så fick vi riva ner hela taket och dra om elledningarna i både hall och vardagsrum"

eller

"Vi ville skapa egna utrymmen för alla barn utan att ge avkall på den stora golvytan som är bra för lek och aktiviteter. Den vanliga lösningen med att sätta upp väggar hade inte blivit bra"

Det är så klämkäckt och underbart att jag bara vill lägga mig ner och skrika.
Och så undrar man om det alltid gick så äppelkindat fantastiskt till under själva renoveringen...
Fast jag hoppas jag nog bara i hemlighet på att det har varit skitjobbigt eftersom jag egentligen är tokavundsjuk på alla som kan förvandla sitt hem till oigenkännlighet utan att lägga ut hundratusentals kronor till hantverkare.

FY på mig.

Ca 100 läsare

Min mor passade förresten på häromdagen att upplysa mig om en arg insändare i Metro.
Avsändaren tyckte att alla bloggare som hade under 100 läsare borde lägga ner sin blogg.
Is it a sign?????
Eller tycker mamma helt enkelt att jag ska lägga ner?
Är jag verkligen så urbota trist och tråkig?
Jag är besviken.

:(

Jag är ju så sjukt dålig på att hålla bloggen vid liv!

I början av min karriär låg jag på runt plats 4000 på bloggtoppen. Nu ligger jag mest och skvalpar runt 9000.
Jag kanske inte är en riktig bloggare?
En riktig bloggare ska underhålla sina läsare, kanske minst 4 ggr om dagen eller i alla fall en gång om dagen.
Kanske är jag inte lika arg längre?
Kanske är jag ambivalent när det gäller om jag ska vara arg eller om bloggen ska handla om mat?
Kommentarer?
Har väl runt fyra läsare just nu, fy faan vad tråkigt!
Kanske skulle känna mig mer hugad att skriva om jag hade lite fler läsare?
Vet inte.
Ska jag lägga ner bloggen?
?????????

Rätten till parmesan

Vi tillbringade fyra dagar i Italien förra veckan.
Fyra fantastiska dagar med 20 grader och sol.
Lite annat än vädret som rådde hemma i Svedala har jag förstått.

Det sista vi gör innan vi åker hem är Den Stora Shoppingrundan.
Nu tror ni att det handlar om Italienska skor, väskor eller annat mode, men nej.
Den Stora Shoppingrundan går till mataffären.

Där lastar vi korgarna fulla med ostar av alla de slag, parmaskinka, korv och mörk choklad med hasselnötter.
De flesta av dessa varor finns att köpa i delikatessdisken hemma men skillnaden ligger i priset.

En italienare ska ha rätt att äta sin parmesan varje dag om han eller hon så önskar.
En Parmegiano Reggiano kostar ca 10 euro kilot (ca SEK 100).
Det var superextrapris denna vecka på ICA Maxi, 200 kr kilot.....
Nöjer du dig med en Grana Padano i Italien betalar du ca 4 euro kilot.

Då undrar jag, vilket livsmedel har svenskarna på samma självklara sätt "rätt till"?
Finns det överhuvudtaget ett sådant livsmedel?
Och hur stort är egentligen pålägget på inköpspriset i procent för en Parmegiano Reggiano?
ICA Maxi, förklara er!

Jag kräver Rätten Till Min Dagliga Parmesan!!!!!!!

Social fobi kan drabba oss alla

Kanske speciellt en regnig måndagseftermiddag.
Jag går med vagnen utefter vår gata och får syn på en granne.
Grannen tittar upp, så där som man gör när man passerar bredvid en annan människa på trottoaren.
Sedan snurrar hon snabbt tillbaka huvudet och låtsas som om hon inte har sett mig, vagnen, den yngsta och våra fyra gigantiska väskor som hänger ut från alla sidor.
Hon börjar gå mycket snabbt och målmedvetet.

Jag har precis försökt få till ett leende (så bra som det nu går en regnig måndagseftermiddag) och ett halv hej har precis sprungit över läpparna, men fastnade ungefär då grannen låtsades att hon inte såg mig.
Jag känner mig lite dum.

Väl inne i trapphuset inser jag att vi har gått in på två olika plan.
När vi fått in vårt åbäke till vagn i hissen tror jag att vi ska åka ner en halv trappa eftersom jag HÖR grannen stå därnere, men icke....
Hon väljer att vänta tills jag har åkt upp och hissen ned igen för att slippa träffa mig!

Samtidigt kan jag förstå henne.
Hur kul är det att socialisera sig med en granne när regnet vräker ned och allt man vill är att komma innanför dörren , ta av sina plaskvåta kläder och sjunka ner i soffan?
Det har pratats om det en del men ändå: kan det vara så att vi svenskar blir så trista och tråkiga på grund av klimatet vi lever i?

Blir vi inte mycket mer sociala, ler vi inte lite oftare mot varandra under vår och sommar?
Själv är jag ju inte särskilt sugen på att le glatt mot en granne och samtidigt konversera densamme när mascaran rinner och jag har fem lager blöta kläder på mig.

Så var det dags igen

I går vid ett samtal med en kollega uttalade jag de förbjudna orden.
"Barnen verkar äntligen vara friska, tänk om de får vara det i alla fall i en vecka...."
Skulle jag aldrig ha gjort.

Vid 12-snåret hade den yngsta redan gråtit i två timmar hos dagmamman som i desperation förmodligen hade försökt att ringa på både mobiler och hemtelefoner upprepade gånger.
Min mobil är ju som sagt borta, och min man satt i möte och hade stängt av sin.....

Inget ont som inte för något gott med sig.
Det blev mannen som fick pallra sig ut från kontoret för att ta den yngsta till läkaren.
Ibland är det en välsignelse att befinna sig i ofrivillig radioskugga!

Har inte kunnat skriva pga:

• Influensaliknande symtom
  
• Resa till Italien
  
• Otroligt mycket jobb för att hinna åka på semester till Italien
  
• Otoligt många sjuka barn

Dessutom har min mobiltelefon försvunnit. Den kan:

1. ligga längst bak i en flygbuss mellan två säten alternativt på golvet
2. ligga i fickan hos den (om så är fallet) något oärlige busschauffören
3. ha blivit snodd av mannen som satt bredvid mig på bussen och snarkade samt luktade alkohol hela vägen från Skavsta till Stockholm

Jag skiter i vilket, för det verkar som om telefonen är borta och mitt liv (dvs alla telefonnummer) med den.
Om jag inte svarar på mess, samtal och andra trevligheter så beror det på denna incident.
Eller så har jag helt enkelt ett bra svepskäl till att inte höra av mig........
Ni är alla varmt välkomna med era namn och telefonnummer, har insett att jag blir tvungen att beställa ett nytt SIM-kort i kväll.

Tack och hej, leverpastej