Event of the year

Ringde en mamma och talade om att hennes dotter var på väg hem.
Hennes kommentar:
"Jaa, nu har ni klarat av ert kalas. Vi har vårt kvar vi......"

Jag kan dock säga att när jag ser min dotters lycka är det såååååå värt det.
Det är värt varje chips på golvet, varje utspillt saftglas över bordet och huvudvärken efteråt (ljudnivån var ganska så påtaglig, det är ingen lek att köra Sing Star med 12 tjejer med popstjärneambitioner).

Ett halvår kvar till nästa kalas.
Eftersom det gäller den yngsta så utgår jag från att det fortfarande kommer att kallas kalas.

Rester och party

I går var det äntligen dags för chokladbomberna.

Kvällens middag:

Mousserande med italienska charkuterier

Créme Ninon

Helstekt oxfilé med svampcréme, balsamicosås samt gratinerad västerbottenpuré

Chokladbomb

Det bästa med allt är att det finns RESTER kvar!
Dessa kommer att avnjutas i kväll då vi förmodligen ligger utslagna i soffan båda två och de två yngsta förhoppningsvis sover.
Om 3½ timma ska den äldsta nämligen ha sitt singstarparty (surt att fylla år mitt i sommaren och behöva vänta 2 månader på sitt kalas...).
Nya inslag sedan den äldsta började i skolan:

Det kallas party, eller tjejlunch. INTE barnkalas. Detta är mycket viktigt.

Bara tjejer är bjudna.

Chips ska inmundigas. Något som jag ser som förödande vad gäller graden av nedsmutsning i lägenheten. Det är både fett (transfett) och smulfaktorn är lika med 100%.

Dansstopp. Med hög musik. Gärna Sanna Nielsen.

Singstar. 14 tjejer skriker. Oavbrutet. Dessutom i mikrofon.

Den klassiska fiskdammen är död.

Så när vi har däckat de yngsta i kväll kommer vi själva däcka i soffan.
Med våra rester.
Jag älskar rester.

Inget inlägg i går

vilket beror på att min bror har blivit pappa, hans fru har blivit mamma, jag har blivit faster och mina små har äntligen fått sin efterlängtade kusin.
Grattis till de lyckliga föräldrarna!
Välkommen till världen vackraste nya lilla människoliv!

Ålder före skönhet

På samma ställe som jag köpte dagens sub händer följande:
Jag har beställt, betalat och väntar på min macka.
Bakom mig står fyra killar i 20-årsåldern (börjar bli så gammal att jag numera har svårt att bedöma ålder på de som är yngre än jag själv, något som jag hånade mina egna föräldrar för i ung ålder vill jag minnas, pay back time....).De väntar på sin tur.
Helt oväntat sveper en kvinna (runt 50, enklare för mig att bedöma eftersom jag har passerat 30-strecket?) in genom dörren och förbi killarna.
Hon beställer sin mat och vänder sig till det förvånade gänget:

"Jag har ju bara en kvart på mig, ni ser ju så unga ut, förmodligen i skolåldern, och ni har säkert över en timme på er".

Detta sägs på intet sätt ursäktande, det är snarare ett konstaterande.

???????????????????????
Är det OK för en vuxen kvinna att behandla sina medmänniskor på detta sätt?
Jag tycker inte det.
Föreställ er samma scen fast med två människor med olika hudfärg.
Det kallas diskriminering.
Åldersdiskriminering.

En riktig röra

Sen när ändrades receptet på Skagenröra?

Bråttomlunch med barnkalasärenden gör att jag måste äta något i förbifarten och valet faller på en så kallad "sub" med skagenröra.
När jag slafsar i mig den framför datorn (ingen bra datormat för er som är på jakt efter tips) så upptäcker jag att skagenröran är kryddad med curry!
Lätt kryddad visserligen, men det är liksom ingen ursäkt.
När jag äter skagenröra väntar jag mig något som i alla fall påminner om originalet.
Punkt.

Lite krydda

Trots min glädje över de stundande chokladbomberna på lördag så måste jag tillstå att jag i morse själv såg ut som en bomb strax innan den briserar (fast mer röd, inte så chokladfärgad).
För första gången skulle den yngsta gå till tvärbanan (kommunalt färdmedel i Stockholm).
Hon var på ett strålande humör vilket man kanske inte kan säga om mig.
Den yngsta har inte så långa ben ännu och går något långsammare än vad tidsramen tillät.
Kort sagt, vi hade lite bråttom.
Men vi hinner och när vi kommer till stationen så ser vi tvärbanan komma runt kröken.
Döm om min förvåning när det kommer EN ynka vagn åkandes.
Vagnen ser ut ungefär som jag föreställer mig en tunnelbanevagn i Tokyo under den värsta rusningen.
Det enda som saknas är de där brädorna som de trycker in folk med.
Väl vid Gullmars så visar det sig att det även har varit fel på tunnelbanan.
En vagn får vi stå över innan vi kommer iväg.
Enda pluspoängen var att vi slapp pisshissen eftersom vi inte hade vagnen med oss.
Att den yngsta höll på att klämmas i folkhavet ligger väl mer på minussidan.
Och så undrar SL (Connex) varför folk plankar?
Vem skulle betala för en service som denna i normalfallet?

My pride and joy

Nu finns det väl de som tycker att jag borde syfta på mina små, och visst är det så.
Fast min stolthet och glädje i detta inlägg syftar på vad som finns i min frys just nu, första lådan uppifrån.
Vi ska ha gäster på lördag.
Jag är som vanligt ansvarig för efterrätten (visserligen även varmrätten denna gång, men mitt största nöje är, och har, alltid varit efterrätten.
I frysen står nu 11 st små formar fyllda med en underbar chokladsmet.
Tina - jättegott - Nordström står för receptet som jag har tagit mig friheten att modifiera en aning:

4 ägg
1,25 dl socker
100 g smör
100 g mörk choklad
1 dl vetemjöl

Modifikationen består i att jag brukar ta hälften farinsocker, hälften vanligt strösocker och lägga till lite vaniljsocker.
Smörj formarna med smör och beströ dem med farinsocker.
Formarna ska sedan ställas in i frysen för att direkt gå in i ugnen ca 20 minuter innan efterrätten ska serveras.
Enligt receptet ska de stå inne i ca 30 minuter, men då missar man ju den härliga chokladlavan som väller fram när skeden bryter det spröda översta lagret av "chokladbomben".

Längtar redan till lördag.

Ute i kylan

Gick in på bloggportalen och möts av följande fråga:
Vad skriver bloggvärlden om just nu?

Mest sökta termer just nu
1. sexnovell
2. kissie
3. onanera
4. sexblogg
5. blondinbella
6. papa dee
7. carolina gynning
8. sex

Någon mer än jag som ser att merparten anspelar på sex?
Själv tänker jag mest på vad jag ska äta.
På jobb.
På gympapåsar och annat skolrelaterat.
Känns som att man är ute i kylan nu.
Definitivt inte på innelistan i alla fall.

Nu ska jag fundera på vad för gott jag får unna mig ikväll....
Resten av bloggsverige går väl i stället in på någon av ovanstående sidor och får sitt lystmäte.

Var och en blir salig på sin fason.

Blondinbella?

Jag har just varit inne på Bloggtoppen för att undersöka hur många som har varit inne på bloggen idag. Alltid lika roligt.
Funderar i bland på om jag känner alla, eller om någon "utestående" har läst vad jag har skrivit och i så fall, vad denne kan tycka om min blogg.

Hur som helst, till min stora fasa scrollar jag ned en bit (är inte så hemma på det här med bloggtoppen ännu) och ser rubriken "Om du gillar denna blogg kanske du även gillar....." (och det är här min fasa sätter in):

Blondinbella samt HBT-Sossen!!!!!

Ursäkta men jag kan inte se "the connection" mellan deras bloggar och min!
HBT-sossen verkar bära på ett högerhat av en dignitet som till slut kommer att riskera hans eller hennes hälsa. Hon/han är lika rebellisk som jag är feg.

Blondinbella gör en spray tanning och lägger ut foton på sin "bikinirand".
Citat från hennes blogg:
"Spray tanning håller i en vecka och det är helt ofarligt för kroppen! Karin som jag träffade var en ungblond söt tjej som var jätteduktig och gjorde det jämt. "

Jag vill inte låta överlägsen på något vis, men det känns som att det inte riktigt håller att ha "en ungblond (?) söt tjej som var jätteduktig och gjorde det jämt" som referens till att spray tanning är helt ofarligt.

Nu undrar jag: Var finns likheterna mellan dessa bloggar och min egen?
Ska jag känna mig förolämpad eller smickrad, det är frågan.

Muffinsorgie!

I dag ska jag och de två små ha muffinsorgie.
Vi har bestämt oss för att baka en äppelmuffins (vi har fått äpplen från vårt landställe igen, lyckan är total) med smuldegsströssel samt en maffig chokladmuffins med både kakao och stora chokladbitar.
Snålvattnet rinner redan, speciellt på den yngsta.
Planen är att ha söndagsfika samt att frysa in resten för att alltid ha något att bjuda på om det kommer oväntat besök (nej, vi köper inte Gevalia kaffe, här föredrar vi Nespresso).
Förhoppningsvis ska det dock inte braka ned en naken man i ett badkar genom vårt tak, tror inte att jag skulle tänka just på kaffe vid ett sådant tillfälle.
Återkommer med resultatet senare.

Kvinnan tänker alltid ett steg längre än mannen

Ovanstående rubrik är faktiskt ett citat från min man.
Detta kläcktes efter det att han, med håret på ända, i torsdags kväll sprang runt och letade efter sin borste. Eftersom den inte låg på sin vanliga plats i badrummet så måste den ju vara spårlöst försvunnen.
"Men använde inte den äldsta borsten i morse? Då ligger den säkert i hennes rum" var min kommentar som ledde till det numera bevingade citatet.

Jag tycker att det är intressant. Intressant eftersom tanken har slagit mig själv X antal gånger och ännu mer intressant att min man nu äntligen erkänner faktum.
Det kom fram att ämnet även hade varit upp för diskussion på mannens arbetsplats under en lunch (han minns givetvis inte vad han åt....).
En av kollegerna (en man) ville veta hur det kunde komma sig att när han hade packat barnens matsäck så lyckades frugan fråga om just det han hade missat att lägga ner, fanns i ryggsäcken. UTAN ATT HA TITTAT I DEN!!!!

Jag tror mig ha svaret på hans fråga (dock bara en hypotes, så ta det med en nypa salt):
Säg att det saknas bestick i matsäcken.
Detta uppmärksammas av barnets lärare eftersom barn säger precis vad som faller dem in, "jag kan inte äta för jag har inga bestick".
Om nu jag, som mamma, har oturen att hämta barnet i skolan samma dag så kan jag känna förebråelsens blickar bränna i ryggen. Jag kan nästan känna tatueringen brännas in där bak - DÅLIG MAMMA.
Hade däremot min man hämtat hade han i nio fall av tio gått fri från detta.
Det är underförstått att mamman ska ta ansvar för att barnet är helt och rent och har bestick till matsäcken och jag tycker att det är ETT JÄKLA SÄTT.
Detta är alltså svaret på frågan. Vi mammor har tvingats utveckla ett sjätte sinne för vad som saknas i ryggsäcken, helt enkelt för att vi annars klassas som sämre förädrar.

Vi är två om ansvaret.
Dock verkar det i skolvärlden fortfarande vara så inpräntat att det är mamma som gör matsäck, packar ner gympakläder och baddräkt, att det är mamman som får ta skiten, sopa upp spillrorna, och som tack för detta, skämmas som en ertappad hund med söndagssteken i käften.
Nog om detta.

En av mina läsare har önskat ett inlägg om Kicke och Sture. Jag kommer att fila på detta och återkomma när inspirationen slår till. Det är dock inte så svårt att låta sig inspireras av dessa två festtraktörer.....tack för uppslaget.

Ingen inspiration....

...vare sig när det gäller bloggen eller maten.
I dag åt jag havregrynsgröt med korn (ny produkt, prova den gärna, gör att havregrynsgröten faktiskt smakar något).
Visserligen fick jag nöjet att även smaka min lingonsylt till detta, men det räckte liksom inte för att väcka smaklökarna till liv.
Överhuvudtaget så har vi kört typ samma meny sedan vi kom hem från landet efter semestern:
Måndag Carbonara
Tisdag Pannaka eller fattiga riddare
Onsdag Sallad med halloumi, getost eller feta & avocado (barnen köttbullar och makaroner)
Torsdag Raggmunk med bacon (fast detta blir sällan av eftersom det är så jobbigt att riva potatis)
Fredag Hämtmat (sushi, pizza, hamburgare eller revbenspjäll)
Lördag Lättlagad lyxmiddag på extra fina råvaror från Fine Food (vår favvoaffär, prova den!)
Söndag Förhoppningsvis söndagsmiddag hemma hos mina föräldrar......

Jag behöver någon som kommer hem hit och bara INSPIRERAR MIG!!!
Jag vill ha en Jamie Oliver som står i mitt kök och älskar sina råvaror till döds.
En Nigella som går upp mitt i natten och äter resterna av en fet och söt efterrätt.
En Melker som skäller på mig för att jag skär löken fel.

Min man har infört en ny tradition. Vi bjuder vår närmsta familj (bestående av ca 8 vuxna, våra yngsta och ytterligare en mycket ung som förhoppningsvis snart ska ta sig ut) på torsdagsmiddag en gång i månaden.
Det ska vara simpelt. Syftet är att vi ska umgås utan att jag och min man ska stå i köket hela kvällen. Min uppgift är efterrätten.
I dag har jag för andra gången till en torsdagsmiddag gjort vit chokladmousse.
Jag som i hela mitt liv har varit en dedikerad efterrättsälskare kan inte komma på något annat att göra än vit chokladmousse.

Otroligt tråkigt inlägg idag. Jag är så besviken på mig själv (eller snarare på den uteblivna inspirationen).
Tips och råd, någon?

I fall någon skulle fundera.......

...över huruvida jag flyttade påsen med blomjord, så kan ni sluta fundera nu.
Det finns ett skäl till att jag kallar mig GoodGirl.

Goda Grannar?

I dag lyckades vår grannfru pricka in min hemkomst. Jag och den yngsta hade inte hunnit klä av oss, det var sand överallt och väskorna låg huller om buller utanför dörren. Detta lät henne dock icke bekommas.
Hon stegade fram och kort därefter fick jag reda på hennes ärende.
Hon undrade om jag kunde ta bort min (fula antar jag) påse med blomjord från den del av balkongen som vätter mot deras. ”Min man sa att jag inte skulle säga något till dig, men den är ju precis i mitt blickfång så...jag har undrat hela sommaren om den där jorden inte ska ta slut snart...”

OK. Det är OK för mig att flytta på påsen med jord. Hon var dessutom mycket trevlig när hon bad mig om den här tjänsten. Det som oroar mig är vad som möjligtvis sedan komma skall.

Kan ni inte byta ut de fula ljusstakarna i ert fönster eller
Varför har ni inga gardiner? Det blir så tomt i mitt blickfång.
Den där plantan ser lite ledsen ut, ni kan inte tänka er att köpa likadana som vi har så att det blir lite symmetri mellan våra lägenheter?
Kan ni kanske äta middag kl 19 eftersom vi har gäster kl 18? Osv. Osv.

Jag känner att det inte skulle vara bra för grannsämjan.
För hur dålig jag än är på att säga ifrån, så skulle det kunna hända att jag effektivt ändar ett gott grannskap (för gott) genom att under en hel vecka plötsligt bli obscent förtjust i att äta frukost endast iklädd en tom påse blomjord.

Nuggets och Nudlar

När den första av våra små kom till världen blev jag plötsligt varse att man kunde äta varm korv med bröd 5 dagar i rad utan att få skörbjugg. Att det kanske inte var så himla kul från och med den tredje dagen är en annan historia. Den kulinariska kokkonsten reducerades kvickt från trerätters gourmet till hämtpizza när vi skulle få gäster. Alternativt fick gästerna stå för maten. När de små nu blivit ett par år äldre kunde man tycka att det skulle förenkla kökssituationen, men där trodde vi fel. Vår yngsta tycker inte om pasta. Finns det verkligen barn som inte tycker om pasta? Oväntat svar: ja. Jag kan tala om att detta minimerar antalet turborätter, avsedda för vardagar, avsevärt. För ett tag sedan avslöjade dock vår dagmamma att hon kallade sin pasta för nudlar. Aha! *ler elakt*....I dag gick vår Carbonara under benämningen”nudlar med baconsås”. Det fungerar utmärkt. Dock fungerar det inte med penne och farfalle, så hon är nog inte så lättlurad som man skulle kunna tro (eller hoppas på när det kommer till matfrågan). Den äldsta har i stället helt konverterat, från en kost bestående av gröt och spaghetti med köttfärssås på burk, till vuxensmaker och föredrar gåslevermousse framför leverpastej och parmaskinka framför rökt svensk. Inte helt billigt med tanke på att hon inte heller nöjer sig med den färgglada barnmenyn när vi någon gång fått storhetsvansinne och går ut på krogen alla fyra. Toast Skagen (självklart med färska nyskalade räkor) står högst i rang.
Häromveckan kom jag dessutom på den briljanta idén att kalla alla typer av dubbelpanerade maträtter för Mc:Nuggets. Panerad hoki = nuggets. Wienerschnitzel = nuggets. Cordon Bleu= nuggets med god ostfyllning.
Så kunde matsedeln utökas med ytterligare tre rätter.
Vem vet, i morgon kanske jag kan kalla blodpudding för välstekt korv?
ALLA förslag är välkomna.

Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända....

Jag står vid sidan av planen och känner plötsligt hur ångan stiger inom mig.
Vet inte riktigt var det kommer ifrån, men överraskad blir jag, ”BRAAAAAAA, kämpa tjejer, hjälp målisen nu då” kommer som en strid ström ur munnen på mig.
Den yngsta klänger på mina ben och jag föser irriterat undan henne, ”mamma tittar på matchen ju”........

Enligt ”Vett för fotbollsföräldrar” ska man som ansvarstagande mamma (eller pappa) klappa duktigt även när motståndarlaget gör mål, och det gör jag, men märker samtidigt att det tar emot. Jag vill inte klappa för motståndarlaget! Jag vill skrika ”Buuuuuuuu!” och ”Ut med domarn, det var ju hands för hel**te” samt ett par andra saker som uppenbarligen är ett stort fett NEJ enligt fotbollspraktikan.
Plötsligt börjar jag förstå varför det blir kravaller vid fotbollsderbyn.

Det kan tilläggas att mannen inte var sämre han. Han förvandlades plötsligt till den ultimata supporterföräldern. Dock hade han något svårare än jag att hålla sina känslor innanför huden. Den forne inbitne djurgårdaren skriker plötsligt ”Bajen bärs och rakade brudar”, men hejdar sig (mirakulöst nog) innan de där sista två orden kommer ut i full styrka. Han hade dessutom rätt många förslag på hur taktiken skulle läggas upp och drog sig inte heller för att, under pågående match, delge tjejerna (samt vi andra som stod runtom, inklusive tränaren) sina funderingar.

Den äldre lät sig dock inte bekommas av sina föräldrars plötsliga fotbollsfansförvandling. Vid sängdags frågade hon förhoppningsfullt om det skulle vara match igen, nästa söndag. Svaret var nej, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog är tur, med tanke på att vi (och med vi menar jag oss föräldrar) förmodligen behöver mer än en veckas återhämtning efter dagens drabbning......

Dofter

Jag önskar att jag kunde dela med mig av dofter på den här bloggen.
Har precis kokat päronmarmelad som senare ska avnjutas med en vällagrad Reggiano och doften har till min förtjusning spritt sig i hela lägenheten.
Jag tror att dofter kan få oss att må bra och denna eftermiddag har sannerligen varit doftterapi på hög nivå för mig.
Härmed vill jag även framföra ett varmt tack till Lisa på Taffel (http://matalskaren.taffel.se/).
Utan Lisa hade det nämligen blivit päronsoppa till efterrätt.
Nu ska det lagas middag, bloggen får vänta.

Jag – på väg att bli en tant?

Jag åker rätt mycket tunnelbana. Att det oftast inte är en helt angenäm upplevelse förstår ni som har läst om Pisshissen på Gullmars (tidigare inlägg). Det finns även en del andra faktorer som bidrar till att jag helst av allt skulle skippa kollektivtrafiken för gott, vilket tyvärr inte är en option i nuläget.
Är dagens ungdom ovanligt ouppfostrade eller är det jag som håller på att bli en grinig tant? Oftast är de väldigt högljudda, detta gäller både killar och tjejer. Det finns dock en skillnad, tjejerna skriker gärna i falsett medans killarna utstöter mer gutturala ljud (de falsettskrik som ändå undslipper dem är förmodligen väldigt oönskade från deras sida).
En konversation tjejer emellan kan låta ungefär så här:
”Men åååååååååååååååååååh, ja ba’ skrek liksom, han va’ ju så sjuuuuuuuuuuuukt snygg. Vi kn***ade flera gånger asså det var ju bara såååååååå sjuuuuuuuukt. Fatta!”
Ett alternativ är att allt detta skriks ut i en mobiltelefon samtidigt som medpassagerarna generat försöker se ut som om de inte lyssnar.
Och ja, ovanstående mening förekommer faktiskt kl fyra en eftermiddag då min yngsta sitter i vagnen och suger i sig vartenda ord som en torr svamp i ett regnoväder.
Kan tyvärr inte återge en kill-konversation för det är lite svårare att höra vad de säger (vilket kanske är tur, vad vet jag). De ägnar sig i stället lite mer åt fysisk aktivitet som att knuffa runt varandra eller att försöka kasta ut någons keps genom tunnelbanedörrarna när de precis ska stängas.
Ett annat typiskt drag verkar vara att alltid tränga sig före, in eller ut i tunnelbanan och i rulltrappan (gärna i ett kompakt”gäng”), eller att inte ge plats för pensionärer med rullator eller föräldrar med barnvagn. De stirrar gärna lite surt i stället eftersom vi (pensionärer och föräldrar) har mage att vara i vägen.
Jag kan inte minnas att jag var så här själv i den åldern, men det kanske är den berömda tantsjukan som förr eller senare verkar drabba oss alla. Alternativt så börjar minnet svika mig. Jag är kluven. Frågan är om jag ska bli rädd för mig själv eller rätt och slätt omfamna denna nyvunna sida och börja stirra tillbaka.......som en riktig kärring!

På begäran

Jag har fått kritik för att bloggen har blivit för mysig. Det påpekas att jag lovade att vara arg. Självklart tar jag till mig av kritiken och bjuder nu på lite ilska igen, håll till godo:
Den här gången är det Ekströms som har retat upp mig. Som det freak jag är när det gäller bakning stör jag mig alldeles vansinnigt på följande TV-reklam: Mamma och dotter blir plötsligt varse att det kommer gäster på besök. De tittar lurigt på varandra och kastar sig ut i köket. Här tar de fram en påse som består av äpplen i ena änden och smuldeg i andra. Av detta blir det (givetvis) världens finast paj. Så långt är det OK. Superbra att man kan slänga ihop något nybakat trots tidsbrist. Men det är nu det ofattbara händer. Så fort de är klara så rusar de iväg (igen) och hämtar bunke, slev och mjöl och mjölar sedan fullkomligt ner både sig själva och köksprylarna. Sedan ler de glatt när gästerna kommer och låtsas som att det är de själva som har snott ihop pajen på nolltid.
Som mamma till de två små strävar jag personligen efter att minimera mina timmar av hushållsarbete. Trodde därför att minimeringen av disk var en del av Ekströms säljargument, ett argument som de dock eliminerar genom att använda sig av den här reklamsnutten. Sedan följer nästa fråga: Är det fult att bjuda på halvfabrikat?
För om så är fallet så är det ju inte helt genomtänkt av Ekströms att informera sina potentiella köpare om detta.
Reklammänniskor där ute, hur tänkte ni?
Eller ska jag i stället fråga, tänkte ni?

Middagsmys

Jag köpte lyxkaffe på ett fik i närheten av jobbet i morse (köpa färdigt=lyx). På en liten skylt invid kassan ser jag att de serverar scones och jag blir genast så sugen att det börjar vattnas i munnen trots att jag ätit frukost för mindre än en halvtimme sedan.
Väl hemma bestämmer jag mig för att det blir en scones-middag.
Jag bakar dem på dinkelmjöl och lite havregryn och de smakar lika himmelsk som de doftar.
Vi äter dem med smör, ost, creme cheese och marmelad och dricker hett yogithé till. De små frossar i läckerheterna och njuter av att smöret smälter på de varma bröden.
Mannen är inte lika förtjust, han hör till skaran som tycker att middagen helst ska bestå av kött och sallad. Jag är däremot nästan sjukligt förtjust i alla former av bröd och är hur nöjd som helst. Varför ska scones vara förbehållet frukost och "afternoon tea"?
Fritt fram för sconesmiddagar.

Jag missade Top Model

Om jag av en händelse lyckas få sittplats på T-banan på morgonen, slår jag upp gratistidningen och kollar in TV-tablån för kvällen. Så var fallet i går morse.
Intet ont anande levde jag under ett par timmar med förhoppningen om att min kommande TV-kväll skulle vara fullbordad i och med ”Sjukhuset” och ”Top Model”. Tills jag raskt togs ned på jorden av min kalender, där det med stora bokstäver stod skrivet FÖRÄLDRAMÖTE 18.30. Eftersom ovan nämnda program tar sin början innan kl 19.30 så kände jag mig ändå rätt säker på att i alla fall få njuta av slutklämmen. Det visade sig att jag hade misstagit mig å det grövsta.

Vi föräldrar sitter i den stora matsalen och lärarna med rektorn i spetsen står längst fram. Mötet börjar på utsatt tid vilket höjer mina förhoppningar om att hinna hem i rimlig tid. Det fortsätter med en presentation av varje lärare och sedan följer en rad punkter som vi REDAN HAR GÅTT IGENOM PÅ TVÅ TIDIGARE MÖTEN.
Efter detta träder en av fritidspedagogerna för 6-års-verksamheten fram. Hon förklarar för oss föräldrar (som, märk väl, alla har barn i 7-årsåldern eftersom vi sitter på detta möte tillsammans) att ”vantarna bör ha muddar som man kan trä över ärmen (eller innanför)” och att barnen ”bör bära overall eftersom det är så bekvämt” (?????????) och att ”extrakläder ska tas med eftersom det är så kul att hoppa i pölarna”.
Redan vid partiet med muddarna har jag och en mamma till brutit ihop i små fnisshögar. Som 7-åringar. Vi vågar inte titta på varandra av rädsla för att brista ut i gapskratt. Som tur är ska vi nu dela upp oss klassvis med respektive lärare.
Nu har ca 45 min förflutit.

Det visar sig nu att vi ska börja med en namnlek (och nu förstår ni varthän det börjar barka). Förste man/kvinna säger sitt namn och något denne tycker om att göra.
Exempel: Gustav – fiska. Näste man säger Gustav – fiska och fortsätter med sig själv, Lisa – skidor......Tredje upprepar ovanstående osv. osv. Tackar i tysthet min lyckliga stjärna för att jag är redan tredje kvinna på tur. Lider med den stackars mamman som plötsligt inser att hon är sist i kön. Hon ser smått skräckslagen ut, jag såg hur hon sneglade på dörren. Det kommer inte som en överraskning att ytterligare en halvtimme har sprungit i väg.
GoodGirl - besviken.

Det är nu vi ska börja diskutera det vi egentligen kom för, skolverksamheten. Strax därpå följer dock den punkt som gör att jag till slut inser att TV-kvällen har flytt sin kos.
Vi kan kalla den ”frågan är fri” och är vanligt förekommande på alla typer av föräldramöten.
Det är nu alla föräldrar kommer att ta upp just det de tycker berör just deras barn trots att alla egentligen vet att det är helt fel forum för detta.
Det kan tilläggas att denna punkt som, så att säga, ska "sätta punkt" för mötet oftast är den mest tidskrävande.

Klockan 21.00 stapplar jag in genom dörren, går raka vägen till soffan och somnar sött på ca 5 sekunder. Ett föräldramöte är helt klart ett legitimt skäl till att det inte blev något inlägg i går.

Vardagslycka

Efter att ha sovit till kl 10 i går (väldigt ovanligt fenomen sedan de två små gjorde entré) hade jag något svårt att däcka mig själv vid normal tid påföljande kväll.
När den äldsta kom in vid kvart över sex-snåret i morse och undrade om det var tid för frukost, så svarade jag vresigt att skinkosten fick vänta, eftersom det fortfarande var natt, och så talade jag om för henne att hon skulle gå och lägga sig igen. På stubben.
Nu var det tyvärr bara en önskedröm från min sida.
Eftersom jag var så sjukt trött så fanns alternativet att det faktiskt hade kunnat var morgon inte ens på kartan. När den råa sanningen äntligen hade gått upp för mig rullade jag ur sängen och kröp (ej bokstavligt talat, men det kändes faktiskt så) in i badrummet.
När jag äntligen tar mig ut därifrån ser jag att barnen sitter och äter frukost!
Här bör det tilläggas för "oinvigda" att min man är en sjusovare och sällan går upp innan jag och barnen redan har gått igenom morgonracet med frukost, påklädning och tandborstning.
Och det är då han uttalar de magiska orden: "Jag har gjort kaffe till dig, det är bara att ta"!!!!!
Alla som känner mig vet att mitt morgonkaffe och min morgontidning är något heligt. Dock brukar jag sällan hinna dricka det där kaffet innan jag kommit till jobbet.
Nu sitter jag vid frukostbordet, tidningen ligger på min plats och det heta, nybryggda kaffet ryker i koppen framför mig.
Vardagslycka. Vardagslyx. Vardagskärlek.
Choklad och blommor i alla ära men....Nej!
Att notera att ens älskling är trött och brygga en kanna kaffe åt henne på morgonen det är faktiskt en svårslagen kärlekshandling!

Höstglöd

Förra veckan fick vi frukt av grannen på landet (gräset är alltid grönare på andra sidan....på vår sida får man vara glad om man kan sätta lite rabarber utan att köra spaden rakt ned i berggrunden). Nu fick vi i alla fall njuta aromen av nyskördad svensk frukt hemma. Det finns ingen parfym i världen som kan slå doften av bebis eller just svenska äpplen. En utmaning för landets parfymtillverkare kanske?

En del skivade jag och frös in för framtida pajer, muffins, marmelad, kakor.... En del av äpplena gjorde jag äppelmos på. I går kväll smög jag ut i köket och öppnade frysen bara för att dra ut lådan med höstens härligheter och njuta av min rikedom (ibland gör jag samma sak när jag precis har städat kyl eller frys, men min man tror att jag är lite psycho då, så jag har slutat med det).

Snart börjar dessutom lingonen bjudas ut på hötorget! Jag köper aldrig lingonsylt på burk. Är principiellt emot det tillverkarna kallar lingonsylt, men som består till hälften av äpplen. Dessutom smakar den sylten mest socker, den har inget av det där lilla beska som är så uppfriskande med just lingon. Därför består en hel hylla i vårt kylskåp av hemmagjord lingonsylt. Jag brukar dessutom lägga rabarber på (på, inte i....ha, ha) en hel låda i frysen med lingon om sylten skulle ta slut under året, så att jag kan koka ny.

Min man är ett stort fan av det jag tillverkar av dessa naturens skatter, men desto mer putt över den plats som det tar upp i kyl och frys..... Men jag är beronde av min höstglöd, året runt, så det är något som han helt enkelt får leva med även i fortsättningen!

Något jag funderar på

Det finns en ny reklam som har fångat min uppmärksamhet. Kanske dock inte på det sätt som det säljande företaget i fråga skulle önska.
Rexona vill sälja sin nya deo genom att propagera för hur bra det är att produkten ”står upp och ned”.
Ursäkta mig, men jag köper deo för att slippa svettas och för att motverka eventuella oönskade odörer som kan uppstå i samband med detta. Att deon är upp och nedvänd skiter jag, ärligt talat, fullständigt i.
Fast det finns kanske någon där ute som är beredd att betala ett par spänn extra för att substansen ska träffa armhålan extra snabbt på morgonen?
I såna fall hyser jag största respekt även för er, som är beredda att betala mer för exakt samma deo men i en upp-och-nedvänd förpackning, för att ni gynnar mångfalden av överflödiga produkter i vår värld av konsumtion.

Det blev inte städat och fixat.....

Hela veckan har jag sett fram emot fredagen.
Inte så mycket för att helgen hägrar utan mest för att lägenheten ska bli STÄDAD!
Vi köper vita städtjänster för att få lite mer tid då vi kan umgås med varandra i stället för att sätta den yngsta och den äldsta framför Cartoon Network eller någon annan hjärndödande kanal (vad är det för fel på barnkanalen? Jag älskar barnkanalen själv. Detta måste tas upp i något annat inlägg) medans jag och mannen rusar runt som skållade råttor för att försöka få upp standarden i lägenheten.
Det lyxigaste av allt är att städningen sker just på fredagar, vilket betyder att vi får njuta av blanka handfat, toaletter och golv under hela helgen.
Det bör tilläggas att vita städtjänster tär en del på plånboken (vilket också skulle kunna tas upp vid ett senare tillfälle, varför ska man behöva vänta ett år med att få tillbaka hälften av pengarna?????) och då förväntar i alla fall jag mig att tjänsterna utförs på ett korrekt sätt.
Den yngsta är fortfarande är sjuk (se tidigare inlägg) och jag ska jobba hemma, vilket hade kunnat betyda att jag hade haft möjligheten att såsa runt i morgonrock med en kopp kaffe vid jobbet (dvs. datorn) hela förmiddagen.
Men, vi ska ju få STÄDAT idag så 06.15 går alarmet som vanligt och vi kör morgonracet med frukost, påklädning, skolväskor och nej-du-får-inte-spela-tv-spel-på-morgonen -paniken. Klockan 8.00 är i alla fall den äldsta i skolan och den yngsta och jag har placerat oss i morfar och mormors lägenhet för att jag (och de som städar hemma hos oss) ska få arbetsro.
När vi kommer hem är förvirringen total: det är inte städat....DET ÄR INTE STÄDAT!!!!!!!!
Min dröm har spruckit, helgen är förstörd......
I stället för att, likt omslaget på en inredningstidning, sitta i vår soffa med nypuffade kuddar, vadar jag genom gruset i hallen och försöker desperat få upp alla flingor under matbordet och torka toaringar innan helgen ska ska ta sin början.
Till slut kapitulerar jag och skriver det här inlägget i stället. Det är skönt att ge utlopp för sin ilska ,men det hade ta mig faan varit ännu skönare om det hade varit STÄDAT OCH FIXAT!!!!

Sjuka äkta (eller oäkta) män

Det är höst. Jag brukade älska hösten. Jag älskar fortfarande den rena klara luften (som det redan har tjatats om i ett antal veckotidningar), skogspromenad som doftar av fuktig mossa och mogna lingon och hela det där köret med att tända ljus och mysa i soffan med en kopp thé (fast jag föredrar nog kaffe om jag får välja).
Sen fick vi barn.
Med barn upptäcker man (högst ofrivilligt) plötsligt en annan sida av årstiden. Med hösten följer nämligen alla virus och bakterier och däckar både barn och vuxna. Hemma hos oss däckar speciellt barnens far, min man. Ett urval av ett par fullt normala konversationer vid ett tillfälle som detta:

Jag: ”Det börjar bli dags för middag, vad tycker du att vi ska äta?”
Mannen (vid dataspelet): ”Jag är så sjuuuuuuuuuuuuuuk” (detta sägs mycket ynkligt och med inlevelse värdig en fullfjädrad dramatenskådis) ”du får bestämma” (underförstått: och laga den också).

Ytterligare ett par timmar senare:

Mannen (med hundögon): ” Kan inte du massera mig? Jag har sån huvudvärk”
Jag: ”Mäh, jag får ju aldrig massage när jag är sjuk”
Mannen (snyter sig ljudligt och suckar tungt): ”men jag mår ju så dåligt, snäääääälla......”
Jag: ”hrmpf”

Mannen: ”Den där krämen som du har......”
Jag : ”Vilken kräm?”
Mannen: ”den där mjuka som du brukar ha på läpparna.”
Jag: ”Vadå? Min Eight-hour?!”
Mannen: Just det! Jag behöver den för min näsa, den är så öm.

Sedan ligger vi sida vid sida i våra pensionärsbingar. Mannen har höjt sin något vid huvudändan för att kunna andas och inte snarka så mycket (vilket inte har den effekten överhuvudtaget ska det senare visa sig), han är alldeles blank om näsan och luktar Eight-hour från Elizabeth Arden. Romantik på hög nivå.

Nästa dag:
Den yngsta: Jag är fääääääääääääääääääääääääärdig!!!!!!!
Jag: (mitt i disken med skum upp till armbågarna): ” kan du torka den yngsta?”
Mannen: ” Om fem minuter, jag måste ligga ned och låta nässprayen verka.....”

Så där håller vi på.
Ni förstår själva. Det räcker med att ha två sjuka barn, jag behöver inte ett tredje, då hade jag nog sett till att bli gravid i stället......
Men vi har lovat att älska varandra i nöd och lust och det gör vi (så gott vi kan i alla fall i just tider av nöd...). Att känna att man älskar sin man där han ligger, kvidande och snörvlande i sängen, doftandes min svindyra Eight-hour, det är kärlek på hög nivå det!

”Unna dig lite egen tid”

Som mamma till de två små bör man ta alla chanser till lite ”egen tid” enligt alla glossiga (mamma-) magasin. Jag behövde inte lämna i morse vilket fick mig att frångå min dagliga rutin (efter lämning rusar jag in och ut ur tunnelbanan för att sedan rusa till kontoret). Nu ska jag lyxa till det. I stället för att rusa, ställer jag mig i en alldeles för lång kö vid en känd kaffekedja och beställer en latte, som glöms bort, och plötsligt går ganska mycket mer tid än jag räknat med. Men vad gör väl det? Jag ska ju snart sitta på tunnelbanan med min tidning, en krämig latte och njuta av 10 minuters egen tid.......trodde jag. Det visar sig snart att jag har prickat in första morgonföreläsningen på KTH. Tunnelbanan är smockfull och jag står med en krämig latte i ena handen och handväskan samt en påse med min lunch i den andra. Runt omkring mig trängs hormonstinna unga män (jo, mest män inte så många kvinnor faktiskt, försöker mig inte på något feministiskt grepp här) med finnar i sina unga ansikten. Datorn väger bly på ryggen och jag svettas på de mest onaturliga ställen. Har (förmodligen under en sekund av hybris) dessutom frångått min rutin att sätta på mig ballerinaskorna och i stället plockat fram stövletterna ur garderoben. Stövletterna med 10 cm hög klack. Svettig, med sminket rinnande samt med en dundrande värk i huvud och i tår anländer jag till jobbet. Tidningen är oläst och kaffet håller på att kallna i pappersmuggen.
Allt jag begärde var ju bara 10 minuter på tunnelbanan med tidning och kaffe, sittandes!
Kanske i morgon....????
Snacka om att ha dragit ner på kraven.....

Galaxy - som från en annan planet

För någon månad sedan fick min man syn på en annons i en stor dagstidning med budskapet "bli testpilot på Silja Galaxy". Även fast vi har provat alla östersjöns kryssare under en period i våra liv då min mor, tillika min mans svärmor bodde i Helsingfors, så bokade han genast biljetter. Östersjöns nya lyxkryssare.... han hade en ny sorts lyster i ögonen. Två veckor senare var det dags. Min man hade läst fel på hemsidan gällande tiden för boarding så den första timmen fick vi tillbringa i det sunkiga caféet. Barnen fick hallonpaj som de ratade (den var äcklig) och ölen var dyr, men vad gjorde väl det? Vi skulle ju snart gå ombord på lyxkryssaren. Vi fick en informationspamflett vid incheckning. Här fick vi veta att skeppet var byggt så sent som 2006 och att all lyx man kunnat uppbåda skulle stå till passagerarnas förfogande. Efter en kilometers promenad (nödvändigt för att kunna komma på kryssaren) stod vi så i hytten som luktade unket och inte var städad under varken sängar eller på toaletten. Om skeppet verkligen är byggt 2006 så undrar man om arkitekten ändå inte har frysts ned (tänk Star Strek) under 80-talet för att sedan väckas upp enkom för att få förmånen att designa heltäckningsmattor och annan inredning för denna nya lyxkryssare. Om ni har sett "Torsk på Tallin" så tror jag att ni kan föreställa er på ett ungefär vilken ambiance jag försöker få fram här. Det enda som saknades var Pernilla Wahlgren med Piccadilly Circus-frillan och bröderna Ingrosso, som i sann Tony Irving-anda skulle virvla sina lurviga i den fantastiska (tror att det var deras egna ord) baren i två etage. I det undre etaget luktade det avlopp - konstant. Heltäckningsmattan (design från 80-talet, om nu någon skulle ha glömt det) hade brännmärken och luktade surt av gammal utspilld alkohol (och spya?). Men vi gav ej tappt. Ett middagsbesök i den ryska lyxrestaurangen skulle säkert få oss på bättre humör. Det skulle även här visa sig att vår definition av lyx skilde sig väsentligt från kockarnas och serveringspersonalens dito. Min blini (bovetepannkaka på svenska) hade, hoppsan, blivit bränd på ena sidan, men kocken hade haft ett av sina förmodligen ljusare tillfällen och löst denna förargliga miss genom att helt enkelt lägga den brända sidan nedåt på tallriken. Vår äldsta hittade en svart oformlig klump i sin Fanta, vilket vi försiktigt påpekade, bad om ett nytt glas och därmed hade brände våra broar hos servitrisen som efter detta inte bevärdigade oss med en blick. Huvudrätten tänker jag inte ens gå in på, men ord som "smakförstärkare" och "salt" dyker upp ur mitt undermedvetna. De små hade i stället en orgie i transfetter och konserveringsmedel, något som de (till skillnad från oss) dock verkade uppskatta. Det kändes som om det var lika bra att gå och lägga sig, allt skulle säkert kännas bättre efter en god natts sömn, tänkte vi och gick ner till hytten för att bädda i ordning för natten. Tyvärr så visade det sig att täcket inte riktigt passade ihop med påslakanet vilket resulterade i att det blottades längst ned, något som jag skulle ha uppskattat att bli besparad, då jag plötsligt insåg att täcket nog inte var från 2006. 80-talet var visserligen en unik era, även i mitt liv, men av hygieniska skäl tror jag personligen inte att man ska använda samma sängkläder under så lång tid. Den sista tanken som flög genom mitt huvud innan jag somnade var hur-i-helvete-jag-skulle-orka-vara-kvar-på-den-här-=!#(!)/"/&"¤="=)"(#!//¤&#%¤-båten i 18 timmar till. Men har man något val? Svar nej.
Vi överlevde. Vi överlevde en karaokesession (tänk Johan Glahns i beige byxor och strumpor i sandalerna sjungandes typ samma låt väldigt falsk och väldigt många gånger). Vi överlevde bingosessionen och en något överförfriskad dam i 60-årsåldern som inför öppen ridå och under pågående show försökte ragga på pojkarna i jazzbandet. Vi överlevde även lunchen som var samma transfettchock för de små som kvällen innan, men faktiskt en mer angenäm upplevelse för oss.
I morse slog jag upp ovan nämnda dagstidning. Kulturdelens fram- och baksida bestod i en enda stor annons för ovan nämnda lyxkryssare: "Galaxy, som från en annan planet". Citat alienvarelse: "Och jag som trodde att jag hade sett allt".
Jag blev arg. Skulle vilja ändra på denna slogan: Galaxy, som från en annan tidsålder, du har redan sett allt.

I dag är jag arg på.....

....Pisshissar. Allra mest är jag arg på pisshissen på Gullmarsplan (tunnelbanestation i Stockholm). Varje morgon (då den lilla och den stora är friska) nödgas jag åka med pisshissen. Är det en bra dag så har det inte börjat lukta när man ställer sig och väntar på eländet. Är det en dålig dag så pyser odörerna ut rätt kraftigt. Den lilla brukar börja knipa om sin näsa redan när vi tar oss igenom spärren, "det luktar konstigt här". Själv har jag inte riktigt den förmånen eftersom jag måste ratta barnvagnen. Det har dock hänt att jag lassar ut alla ryggsäckar, regnkläder och datorer, bett den lilla att gå ner själv och tagit vagnen under armen.Det brukar stå två "vakter" och titta på oss får som kommer i skockar genom spärrarna. Helst av allt vill jag skrika högt att jag inte är beredd att betala för att åka pisshissen varje morgon, men som den duktiga flicka jag är så är det värsta som kommit ut min mun: "Oj, det var värst vad det luktar illa här", något högre än i normal samtalston.Det är vi med barnvagn, pensionärer och rörelsehindrade som är hänvisade till pisshissarna i stan. När man betalar nästan 700 spänn i månaden för att åka med kommunala medel så tycker jag att man kan förvänta sig att få åka pissfritt. Även i hissarna. Förresten, jag VILL FÖR FAAN HA RABATT eftersom jag tvingas åka med pisshissarna vareviga dag. Klottersanering i all ära, men jag tvingas hellre titta på lite urban konst än dagligen andas in pissångor. Man kan få ersättning om man blir försenad pga kollektivtrafiken, men kan man då inte få ersättning om man blir spyfärdig varje morgon utan att vara gravid? Om man är gravid så finns det ju i alla fall ett syfte med det hela.Jag tänker avsluta med en uppmaning till er som utformar budgeten för kollektivtrafiken: avsätt en större del av kakan till att sanera hissarna alternativt bygg ut rulltrapporna.Helst av allt så skulle jag vilja arrangera en guidad tur med er. Vi kan kalla den "Stockholm by hiss". Alla som orkar slutföra turen får gratis munskydd livet ut. Jag bekostar dessa ur egen ficka, bara för att få förmånen att se er åka pisshiss och samtidigt försöka se ut som om allt är i sin bästa ordning......Klart slut för i dag!

Första inlägget

Jaha, jag som aldrig skulle starta en blogg sitter nu här och funderar på vad jag är arg på just nu.
Det är inte särskilt svårt att komma på något. Vi vaknade i morse av en feberhet unge som låg klistrad utmed min kropp som ett våtvarmt omslag. Det är ANDRA GÅNGEN PÅ TVÅ VECKOR SOM HON ÄR SJUK!!!!!!! Vilket föranleder ämnet för mitt första inlägg: Hur kommer det sig att man som förälder blir så egocentrisk att man hellre utsätter en barngrupp på ca 30 ungar för en härlig virussjukdom så att deras föräldrar måste vara hemma påföljande vecka, i stället för att stanna hemma med sin egen unge i en dag eller två medans de värsta bassiluskerna ger med sig?????? Jag upphör aldrig att förvånas! Det borde vara lag på att personalen får stoppa en unge med rinnande näsa och febriga ögon I DÖRREN, där och då, och skicka hem unge och förälder innan epidemin har börjat sprida sig till resten av avdelningen. Värst är ändå de föräldrar som totalt ignorerar personalens vädjan om att stanna hemma minst 24 timmar efter avslutad magsjuka. Det är ju så "fiffigt" med magsjuka, det märks ju inte att man fortfarande smittar....Nej, de väljer hellre att få gå och jobba en dag tidigare. Vad de inte tänker på är att de kommer att vara tvungna att vara hemma en omgång till när magsjukan hunnit gå runt ett varv och sedan drabbar dem igen......Jag är också en arbetande tvåbarnsmamma som vet att det ibland "inte går" att vara hemma en viss dag, men tro mig, efter att ha fått en infektionskänslig dotter så har jag begåvats med insikten att det faktiskt går! Tro det eller ej, DET LÖSER SIG ALLTID. Kanske trist att inte vara oumbärlig, men så är det. Däremot är man nästan alltid oumbärlig för en treåring, så när man är hemma med en sjuk sådan så kan man ju alltid passa på att vältra sig i känslan av exakt hur oumbärlig man är! Slut på detta inlägg.