Första inlägget

Jaha, jag som aldrig skulle starta en blogg sitter nu här och funderar på vad jag är arg på just nu.
Det är inte särskilt svårt att komma på något. Vi vaknade i morse av en feberhet unge som låg klistrad utmed min kropp som ett våtvarmt omslag. Det är ANDRA GÅNGEN PÅ TVÅ VECKOR SOM HON ÄR SJUK!!!!!!! Vilket föranleder ämnet för mitt första inlägg: Hur kommer det sig att man som förälder blir så egocentrisk att man hellre utsätter en barngrupp på ca 30 ungar för en härlig virussjukdom så att deras föräldrar måste vara hemma påföljande vecka, i stället för att stanna hemma med sin egen unge i en dag eller två medans de värsta bassiluskerna ger med sig?????? Jag upphör aldrig att förvånas! Det borde vara lag på att personalen får stoppa en unge med rinnande näsa och febriga ögon I DÖRREN, där och då, och skicka hem unge och förälder innan epidemin har börjat sprida sig till resten av avdelningen. Värst är ändå de föräldrar som totalt ignorerar personalens vädjan om att stanna hemma minst 24 timmar efter avslutad magsjuka. Det är ju så "fiffigt" med magsjuka, det märks ju inte att man fortfarande smittar....Nej, de väljer hellre att få gå och jobba en dag tidigare. Vad de inte tänker på är att de kommer att vara tvungna att vara hemma en omgång till när magsjukan hunnit gå runt ett varv och sedan drabbar dem igen......Jag är också en arbetande tvåbarnsmamma som vet att det ibland "inte går" att vara hemma en viss dag, men tro mig, efter att ha fått en infektionskänslig dotter så har jag begåvats med insikten att det faktiskt går! Tro det eller ej, DET LÖSER SIG ALLTID. Kanske trist att inte vara oumbärlig, men så är det. Däremot är man nästan alltid oumbärlig för en treåring, så när man är hemma med en sjuk sådan så kan man ju alltid passa på att vältra sig i känslan av exakt hur oumbärlig man är! Slut på detta inlägg.