Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända....

Jag står vid sidan av planen och känner plötsligt hur ångan stiger inom mig.
Vet inte riktigt var det kommer ifrån, men överraskad blir jag, ”BRAAAAAAA, kämpa tjejer, hjälp målisen nu då” kommer som en strid ström ur munnen på mig.
Den yngsta klänger på mina ben och jag föser irriterat undan henne, ”mamma tittar på matchen ju”........

Enligt ”Vett för fotbollsföräldrar” ska man som ansvarstagande mamma (eller pappa) klappa duktigt även när motståndarlaget gör mål, och det gör jag, men märker samtidigt att det tar emot. Jag vill inte klappa för motståndarlaget! Jag vill skrika ”Buuuuuuuu!” och ”Ut med domarn, det var ju hands för hel**te” samt ett par andra saker som uppenbarligen är ett stort fett NEJ enligt fotbollspraktikan.
Plötsligt börjar jag förstå varför det blir kravaller vid fotbollsderbyn.

Det kan tilläggas att mannen inte var sämre han. Han förvandlades plötsligt till den ultimata supporterföräldern. Dock hade han något svårare än jag att hålla sina känslor innanför huden. Den forne inbitne djurgårdaren skriker plötsligt ”Bajen bärs och rakade brudar”, men hejdar sig (mirakulöst nog) innan de där sista två orden kommer ut i full styrka. Han hade dessutom rätt många förslag på hur taktiken skulle läggas upp och drog sig inte heller för att, under pågående match, delge tjejerna (samt vi andra som stod runtom, inklusive tränaren) sina funderingar.

Den äldre lät sig dock inte bekommas av sina föräldrars plötsliga fotbollsfansförvandling. Vid sängdags frågade hon förhoppningsfullt om det skulle vara match igen, nästa söndag. Svaret var nej, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog är tur, med tanke på att vi (och med vi menar jag oss föräldrar) förmodligen behöver mer än en veckas återhämtning efter dagens drabbning......