Tortyr

Eftersom den yngsta och den äldsta fortfarande har feber så jobbar jag hemifrån idag.

Sitter vid köksbordet och efter att i ca 20 minuter, oupphörligen, har fått dras med ett "dunk, dunk, dunk, dunk, dunk" så rasar jag in i kidsens rum och vrålar att nu får de ta mig 17 sluta att slå hälarna i soffan.
Det är bara det att båda två sitter som ljus på en madrass under ett täcke och spelar UNO.
De tittar oförstående på mig och bedyrar enträget sin oskuld.
Jag skäms.

Det är svårt att hålla på med siffror och bokslut när någon dunkar i ens tak.
Nu har denne någon för övrigt ökat frekvensen av antal dunk i minuten, vilket inte direkt gör det lättare att koncentrera sig.

Råkar dessutom veta vem grannen ovanpå är, och har liiiiite svårt att förstå att denna försiktiga och dessutom mycket trevliga dam runt 60 år plötsligt skulle få för sig att prova på att dunka rytmer i parketten.

Kan kallt konstatera att jag längtar till kontoret.