Uthållighet är alltings moder

Att barn kan konsten att förhandla är redan vida känt.
Min yngsta bestämde sig dock plötsligt för en strategi-switch denna gråa eftermiddag.

Hon började lite förhoppningsfullt med att be om en glass på väg hem från dagmamman.
Eftersom det snart är helg (men kom igen då! Give a mother a break!) så gav jag ett jakande svar.
Väl framme hos morfar som suttit barnvakt åt den förkylda 7-åringen stod hon plötsligt inför ändrade förhållanden.
Morfar erbjöd kanelsnäckor.
Jag erbjöd ett val.
Kanelsnäckor eller glass, varvid det mest tillgängliga valdes dvs kanelsnäckorna.
Med en snäcka i vardera handen klev vi ut på gatan.
Efter ca 10 meter och 2 bullar mindre tyckte den yngsta att hon nog hade ändrat sig, hon ville välja glassen.
Tough luck, tyckte den hårda modern och tryckte vagnen framför sig något snabbare än vanligt (7-åringen småsprang intill), dock ännu ej medveten om vad som komma skulle.
När den yngsta hade fattat att loppet var kört la hon in högsta växeln.

Det var ingen liten protest som hon stillsamt la in, nej, snarare ett vrål från botten av hennes gutturala trakter.
Tårarna sprutade, folk stirrade, mamman pressade på, högröd i ansiktet.
Dottern gav inte upp utan gav, med hjälp av sina sista krafter, upp ett bröööööööööööööööööl som varade tills overallen var av och händerna tvättade.

Trött?
Ja, lite.