Apropå mannen med det stora skägget och de röda kläderna

Den äldsta är 7 år och tror fortfarande på tomten.
I skolan råder dock en ganska krass inställning bland hennes kamrater, som har passat på att försöka spräcka hennes drömmar både en och två gånger.
Men se där går de bet.

Den äldsta försvarar tomten med en passion som bara kan ha sitt ursprung i en 7-årings oskyldiga inre.
Maken (och jag för den delen) tycker att detta är enormt rörande och nu vill maken till varje pris bevara vår äldstas tro för i alla fall tre veckor till (vem hur lång tid det tar innan kidsen kastar sig över hennes oskyldiga inställning när det är back to school i januari) och det älskar jag honom för.

Någon som kanske inte blev lika förtjust var den blivande röde mannen (som inte har något skägg)....
Vid ett besök hos oss i går (varning för virus utfärdades per telefon, men det hindrar inte ett ungt par som ännu inte har sett dagisviruset i ögat) blev han varse att han var den utvalde som nu skulle klä ut sig till oigenkännlighet (beror lite på hur man ser det) UTAN ATT DEN ÄLDSTA SKULLE HA SÅ MYCKET SOM DEN MINSTA LILLA MISSTANKE OM ATT TOMTEN INTE FINNS!
Maken var i eld och lågor.
"Gå ut och köp ett stort skägg, vi betalar!"
"Du måste prata med en annan röst"
"Du förstår att det här är superviktigt??????!!!!"

Tomten i fråga hade redan börjat öva på Onkel Kostjas (ni minns väl "Trolltyg i Tomteskogen"? Annat vore bara en skam) ryska brytning men tyckte ännu inte att han var fulländad.
Tyvärr fick jag aldrig veta hur detta togs emot av äkta maken.
Synd, jag hade velat se och höra hans reaktion på Tomten-från-Nordpolen-med-rysk-brytning.

Själv ser jag fram emot detta fabulösa skådespel och kommer att dra de vanliga kommentarena:
"Är tomten trött?" och
"Vill tomten ha lite gröt (men förstör inte skägget för faan)?" eller
"Flickor, gå nu och sätt er i knät på tomten så att mamma får ta en bild (hur sjukt låter inte det?) och så tänkte jag avsluta med ett rungande
"Har inte tomten blivit lite tjock om magen?" och förmodligen för alltid ruinera framtida chanser om en favorit i repris nästa år.

God Jul!

Stiltje

Jag har inte skrivit på två veckor.
Det är inte nådigt i bloggosfären och förmodligen har alla mina trogna läsare tappat hoppet redan.
Efter tre veckors galet mycket jobb, sömnsvårigheter och skäll på barnen (vilket de i åtminstone i fem fall av tio egentligen inte förtjänade) som följd, tänkte jag att nu, NU är det snart semester.
Skulle jag inte ha tänkt.
För så fort jag gav min arma, utstressade kropp, chansen till lite vila så slog det till.
Med full kraft.
I onsdags smög sig smärtan i halsen på, följt av ett sprängande huvud, vulkanliknande förlopp, alla vet hur det känns.
Det är anledningen till mitt inlägg så här kl 5 på morgonen.
Jag funderar över huruvida jag skulle ha fortsatt att stressa över juldagarna eller om det var bättre att lägga sig platt innan mannen med en röda kostymen och det stora skägget kommer på besök?
Nu ska jag skriva inköpslistan till julbordet.

Have yourself a merry little christmas.......

Köttmarknaden still rules

Efter julbordet på East slog vi till på att gå vidare till Sturehof där jag inte har varit på 10 år.

Inget hade ändrats nämnvärt.
Det var fortfarande samma marknad.
Kolla in köttet, fälla någon plump, mindre intelligent kommentar för att få kontakt och sedan till slakt.

Spelet är påtagligt, man kan se det pågå i alla delar av lokalerna och i alla åldersgrupper.
Jag drabbades av en klassiker.
Behövde gå och pudra näsan och var tvungen att passera ett bord med fyra testosteronstinna grabbar.
De hade tidigare kollat in köttet, dvs synat mig uppifrån och ner, enligt en kollega som hade ögonen med sig, och jag kan inte påstå att det kändes kul att behöva gå förbi, själv.
Det är nämligen då det klassiska händer, ni känner säkert igen scenariot.
Jag närmar mig deras bord.
Det blir helt tyst.
Jag går förbi.
Asgarvet bryter lös.

Så jävla respektlöst!
Nu kanske det finns något köttstycke därute som tycker att det charmigt, och går igång på att bli utskrattad av fyra frustande machomän, men jag tillhör definitivt inte den kategorin.

Respekt!

East

Efter att, något skeptisk, ha gått ett julbord på East till mötes så har jag nu officiellt blivit omvänd.
Det asiatiska julbordet var outstanding.

Det nästan bästa med det hela är att maten inte lägger sig som en stor, fet, klump i magen och den ligger inte heller kvar där i x antal timmar efteråt, vilket svensk julmat tenderar att göra.
Det är så trist när man måste spara sig för att orka med dessertbordet.
Alternativt sparar man sig inte, äter ändå av julgotterna, och så ligger man där sedan, framför Kalle Anka som en annan överjäst lussebulle och har inte längre kraft hålla in magen innanför den åtsmitande julklänningen så att bilringen väller ut i sin fulla prakt.

Nu njöt vi av en buffé av sushi och sashimi, sedan två olika soppor (starka utav bara he...te, vilket brände ut ytterligare lite mer plats i magsäcken) och efter detta ett kombinerat förrätts- och varmrättsbord bestående av dumplings, tofu, kyckling, spett, teriyakilax...........

Och ÄNDÅ kunde jag ge mig hän min passion för efterrätter och sötsaker efter detta gastronomiska äventyr.
Den mest traditionella julbesatta tomtenissan har konverterat till Asiens härligheter.

Fast jag erkänner att det ändå är lite av en tradition att vara överjäst lussebulle på julafton.
Så passa er familj och släkt, bilringar kommer att pösa över, helt öppet och utan hämningar!

Tröööööööött.......

Ännu en dag hemma med jobb och barn.
Nu börjar de krya på sig, de små rackarna, och det märks på ljudnivån.
De är dock inte så friska att de kan gå till skola respektive dagmamma så det är bara att bita ihop eller bryta ihop.
Jag har gjort båda.

God natt

Twisted

Bakade precis kanelhjärtan och när jag bakar julkakor lyssnar jag på julmusik.
Punkt.
Sökte kort och gott på Christmas på Spotify och vips flödade julmusiken utan ansträngning ut ur mina fantastiska lap top-högtalare.
Bäst som jag står där hör jag tonerna av "Do they know it's christmas", en låt som alla 70-talister torde ha matats med till leda under ett antal jular samt erhållit som singel i julklapp åtminstone en gång under sina yngre år.

Plötsligt slår det mig att jag och min kompis genom vått och torrt, brukade mima till just den där låten, i våra rosa flickrum, framför våra så kallade spegelväggar från IKEA (hon hade dessutom en skivspelare på sitt rum, vilket var lyx vid tidpunkten).

Detta scenario involverade även vår dåvarande kärlek till två av de medverkande artisterna.
Min kompis var otroligt förälskad i George Michael och jag i Boy George.
Här kan man snacka om ouppnåelig kärlek.
Först och främst går vi och slösar vår ungdomsförälskelse på en världsartist och som grädden på moset så visar det sig så småningom att bägge två är bisexuella!
Mer ouppnåeligt kan det liksom inte bli.

Måste tillstå att min kompis låg lite bättre till där, George Michael är ju i alla fall snygg och hade då ännu inte tagit klivet ut ur garderoben.
Jag däremot, lät tydligen inte petitesser som smink och bisexualitet stoppa mig, vad nu det kan säga om mig??????????

Tur att det är så himla länge sedan att det kan falla under rubriken "Ungdomssynder".
Ty dessa bliver alltid förlåtna, ja , tack och amen.

Tortyr

Eftersom den yngsta och den äldsta fortfarande har feber så jobbar jag hemifrån idag.

Sitter vid köksbordet och efter att i ca 20 minuter, oupphörligen, har fått dras med ett "dunk, dunk, dunk, dunk, dunk" så rasar jag in i kidsens rum och vrålar att nu får de ta mig 17 sluta att slå hälarna i soffan.
Det är bara det att båda två sitter som ljus på en madrass under ett täcke och spelar UNO.
De tittar oförstående på mig och bedyrar enträget sin oskuld.
Jag skäms.

Det är svårt att hålla på med siffror och bokslut när någon dunkar i ens tak.
Nu har denne någon för övrigt ökat frekvensen av antal dunk i minuten, vilket inte direkt gör det lättare att koncentrera sig.

Råkar dessutom veta vem grannen ovanpå är, och har liiiiite svårt att förstå att denna försiktiga och dessutom mycket trevliga dam runt 60 år plötsligt skulle få för sig att prova på att dunka rytmer i parketten.

Kan kallt konstatera att jag längtar till kontoret.