Illusionernas mästarinna

Vi skulle ha en trevlig familjestund.
Alla fyra skulle tillsammans ta del av familjespelet "Pettsson och Findus".
När jag tänkte igenom scenariot, innan jag bestämde mig för att kläcka förslaget, såg allt så underbart ut.
Som i de där tyska reklamfilmerna för yoghurt eller Toffifee.
Vi sitter tillsammans på golvet i barnens rum, skrattar, hjälper varandra och runt omkring oss är det liksom ett mjukt gyllene skimmer.

Verkligheten blev något dystrare än illusionen.
Mannen var lite motvillig till förslaget redan från början, men gav till slut med sig.
Barnen blev osams omedelbart bums om vems tur det var, vilket snarast resulterade i inte bara en, utan två gråtattacker från den yngstas sida.
Den äldsta höll bara sammanbitet för öronen och såg ut som om hon hade blivit överkörd av en truck ungefär.
Mannen försökte spela snabbt för att få slut på eländet och jag fick regelbundna hysteriska skrattanfall av situationen vilket inte alls uppskattades av barnen.

Ungefär allt som stämde med min gyllenskimrande bild var att vi alla satt på golvet i barnens rum.
Men det är ju inte illa!